Staden Korinth ligger i Grekland cirka 78 km väst om Aten i det så kallade Korinthiska näset, eller Isthmus-passagen. Korinth låg mitt i korsningen där landvägen mellan grekiska fastlandet och den grekiska halvön Peloponnesos möter passagen mellan Joniska och Egeiska havet. På grund av detta strategiska läge hade Korinth möjlighet att ha två hamnar; Kenkrea som skötte handeln mot Italien, och Lechaeum, som hanterade handeln mot Asien.[i] Korinths två hamnar och stadens strategiska läge gjorde att sjöfarare gärna stannade till och tog genvägen över land så att man slapp segla den långa omvägen runt den grekiska halvön Peloponnesos och på så sätt förkortade resan med upp till 340 km. År 67 försökte romarna under kejsare Neros tid gräva en kanal genom Korinthiska näset, men misslyckades på grund av brist på pengar samt att Nero dog. Korinthkanalen byggdes färdigt åren 1882–1893.
Arkeologiska utgrävningar har visat att människor bott i området kring Korinth åtminstone 6000 år f.Kr. Århundradena före Kristus så var Korinth en viktig grekisk stad men erövrades av romarna år 146 f.Kr. Den romerske generalen Lucius Mummius raserade staden, mördade alla män och sålde stadens kvinnor och barn som slavar. Efter detta var Korinth i princip obebott och öde tills staden byggdes upp igen som en romersk koloni 100 år senare av Julius Caesar och gjordes till den grekiska provinsen Achaias huvudstad. Korinth bosattes då av romerska arbetare, militärveteraner och fria romerska medborgare. Det är inte omöjligt att det fanns judar med bland de allra första invånarna i den nybyggda staden. Arkeologer har hittat en trasig inskription där det står ”Syna Hebr”, vilket bör tolkas ungefär som ”Hebréernas Synagoga”. Med stor sannolikhet var det just denna synagoga som Paulus besökte.
Korinth var alltså en romersk koloni i Grekland, vilket är viktigt för att förstå den här Bibelkommentaren. Även om det fanns mycket likheter mellan de romerska och grekiska samhällena, så skilde sig Korinth i och med detta en del från det omkringliggande grekiska samhället. Korinthierna lydde under romersk lag och var stolta över att vara romare och sin speciella koppling till makten och eliten i Rom.
På Nya testamentets tid var Korinth en rik och välmående hamnstad med cirka 80 000 invånare[ii] och med väldigt många tempel. Det ”gamla” grekiska Korinth hade innan romarna förstörde staden haft ett tempel åt kärlekens gudinna Afrodite med mer än 1000 tempelslavar. Staden hade under sin grekiska tid varit full av sjömän som förlustade sig med stadens alla tempelprostituerade. Det grekiska Korinth var så ökänt för sin omoraliska livsstil att ett av de grekiska orden för ”otukt” var ”korinthiazomai”, eller att ”korinthisera”. Ordet betyder ordagrant ”att bete sig som en korinthier” och syftade på att gå till prostituerade, bland annat till ovan nämnda Afrodite-tempel. Detta ändrades dock när romarna återuppbyggde Korinth, bland annat blev Afrodites tempel tillägnat den romerska motsvarigheten Venus. Om än i mindre skala, så fortsatte säkerligen det gamla grekiska Korinths syndiga liv även i det nya romerska Korinth, som man skulle kunna säga var en antikens version av New York, Los Angeles och Las Vegas tillsammans.
Vartannat år bjöd staden Korinth in till de isthmiska spelen, som var tävlingsspel likt de olympiska spelen. I dessa spel kunde greker och romare hylla guden Poseidon genom att tävla i gymnastik, brottning, boxning, kappridning och musik. Segrare kröntes med en krans av selleri eller löv och kunde i vissa fall hedras med en staty eller sång.
Korinth var även känt för sin tillverkning av högkvalitativ brons. Hur det korinthiska bronset tillverkades var länge ett mysterium, men nu för tiden tror man att det var en legering av koppar med små mängder guld och/eller silver. Av alla antikens olika bronssorter så var korinthiskt brons det allra mest värdefulla. Föremål gjorda av korinthiskt brons var ovärderliga, till och med av större värde än om de hade gjorts i guld eller silver. Enligt legenden skapades korinthiskt brons först av en slump, när Lucius Mummius år 146 f.Kr. förstörde och brände Korinth och stadens enorma mängder av guld, silver och koppar smälte samman och bildade korinthiskt brons. Dock är denna legend inte speciellt trolig eftersom korinthiskt brons fanns tidigare än så.
Paulus besökte Korinth sent år 49 e.Kr. eller tidigt år 51[iii] och grundade enligt Apostlagärningarna 18 en församling. Efter detta stannade Paulus kvar i Korinth i 18 månader för att undervisa dem om den kristna tron (Apg 18:11). Församlingen i Korinth bestod av både judar, greker, slavar och fria romerska medborgare (1Kor 12:13). I sitt brev nämner Paulus några med judiska namn (Aquila, Priscilla och Crispus), några med romerska latinska namn (Fortunatus, Gaius, Titius Justus) och några med grekiska namn (Stefanas och Achaikus). Några i församlingen var uppenbart rika (1Kor 1:26) medan andra var slavar (1Kor 7:20-24). Det finns också mycket mer som tyder på att församlingsmedlemmarna troligtvis var i övervägande del grekisk-romerska hedningar innan de blev kristna (1Kor 12:2), exempelvis det faktum att de ”ligger till bords i ett avgudatempel” (1Kor 8:10), att närmast anse att giftermål skulle vara en synd (1Kor 7), att gå till en romersk domstol (1Kor 6:1), att vilja gå till prostituerade (1Kor 6:12-20) och att förneka den kroppsliga uppståndelsen. Det är uppenbart av 1 Korinthierbrevet att en stor del av församlingsmedlemmarna fortfarande levde och betedde sig som sekulära korinthier, trots att de var Guds heliga församling i Korinth. En stor del av Paulus brev går därför ut på att ta itu med de bekymmer som uppstått i församlingen efter att Paulus lämnat staden och att genom brevet försöka operera bort synden utan att på samma gång ha ihjäl patienten.[iv]
Paulus har försökt lösa en del av problemen i ett tidigare brev som vi tyvärr inte har tillgång till, men där hans instruktioner har missuppfattats och ignorerats av korinthierna (1Kor 5:9–10). Paulus hade instruerat församlingen att inte umgås med ”sexuellt omoraliska människor” och ”avgudadyrkare”, men församlingen verkar ha avfärdat den instruktionen eftersom de då inte skulle kunna umgås med någon i hela staden Korinth. Men de har missuppfattat eftersom Paulus naturligtvis inte menade alla sekulära korinthier utan bara de kristna som lever så.
Efter Paulus första brev till Korinth, som alltså är brevet före 1 Korinthierbrevet, så kommer Stefanas, Fortunatus och Achaikus på besök (1Kor 16:17) när Paulus befinner sig i Efesus (1Kor 16:8), med ett antal frågor som församlingen önskar svar på. Församlingen hade försökt hålla sig till den undervisning som Paulus hade förkunnat (1Kor 11:2), men det verkar som att det händer en del saker som församlingen känner ett behov av att ytterligare rådfråga Paulus om, även om det verkar som att de hellre ville att Apollos skulle komma till dem (Apg 4:18, 16:12). De frågor de behöver svar på är: 1) om man får röra kvinnor (1Kor 7:1), 2) om kvinnor som lever ogifta (1Kor 7:25), 3) om kött från avgudaoffer (1Kor 8:1), 4) om de andliga gåvorna (1Kor 12:1), 5) om insamlingen till de heliga (1Kor 16:1) och 6) om Apollos (1Kor 16:12).
Utöver dessa frågor har Paulus också fått höra från några i församlingen, närmare bestämt ”Chloes folk” (1Kor 1:11) att det förekommer stridigheter (1Kor 1:12), incest (1Kor 5:1–13), domstolstvister (1Kor 6:1–8), frosseri och sexuellt umgänge med prostituerade vid privata fester (1Kor 6:12–20), slöjproblem (1Kor 11:2–16), felaktigt beteende vid nattvarden (1Kor 11:17–34) och allmänt syndigt beteende (1Kor 15:33–34). Paulus menar att Korinthierna beter sig ”köttsligt” (1Kor 3:3) och att medlemmar i församlingen influerats av det sekulära omkringliggande samhället.
Om man ser bortom de frågor som korinthierna har till Paulus så ser man att grundproblematiken i Korinth är att församlingen befinner sig i en konflikt med Paulus och hans kors-teologi. I och med att Paulus är en apostel med uppdrag att lägga grunden för den universella kyrkan är en konflikt med honom en konflikt med hela evangeliet. Denna grundkonflikt är initierad av ”några”, men har påverkat hela församlingen (1Kor 4:18, 1Kor 15:12). Även om en del av problematiken också är att det finns splittringar och grupperingar inom församlingen, så är det största problemet att det finns en konflikt mellan Paulus och församlingen som helhet. Korinthierna har börjat ifrågasätta Paulus auktoritet och undervisning om korset. De har delat upp sig i grupper, förmodligen baserat på de olika husförsamlingarna, och vill gå vidare från Paulus banala undervisning om korset för att nå högre höjder inom grekisk visdom baserat på de starka andliga upplevelser de gjort. Paulus använder därför en stor del av sitt brev till att slå fast sin apostoliska auktoritet och vikten av korset som grund för den kristna tron. Utöver denna grundkonflikt så är korinthierna också ”uppblåsta” och ”skryter” (1Kor 5:2, 1Kor 5:6) arrogant över sig själva och sin visdom samtidigt som de lever i öppen grov sexuell synd (1Kor 5:1).
Innan vi går igenom 1 Korinthierbrevet vers för vers kan det vara bra att ha med sig tre grundläggande teologiska spår som följer genom hela brevet som Paulus svar på de problem som finns i församlingen: Att Guds rike har kommit men ännu inte till fullo, att den frälsta människan ska sluta leva världsligt och i stället reflektera det frälsta liv man redan har fått, och att församlingen är ett heligt Guds tempel som ett ljus i en mörk värld:
Min uppfattning är att i princip alla dessa korinthiska problem bottnar i att vissa korinthier verkar ha sett sitt överflöd av Andens gåvor, och i synnerhet tungotalets gåva, som ett bevis på att de redan här och nu har blivit de ”änglar” som Jesus sa är ”uppståndelsens barn” som ”varken gifter sig eller blir bortgifta” (Luk 20:35-36). I och med att de anser att de har nått en ny högre nivå av andlighet och betraktar sig själva som änglar så har de inte längre behov av Paulus barnsliga undervisning om korset, de vill inte längre vara eller bli gifta ”som änglarna” (Luk 20:35-36, 1Kor 7), med konsekvensen att andliga människor inte syndar med den fysiska kroppen och därmed kan ägna sig åt sexuell omoral (1Kor 6:9-10), de börjar sudda ut gränserna mellan manligt och kvinnligt ”för änglarnas skull” (1Kor 11:10), de tror inte att det finns något liv efter döden eller någon ”uppståndelse från de döda” (1Kor 15:12-13), och de talar i tungor, ”änglars språk” (1Kor 13:1), på ett överdrivet och självupphöjande sätt. Paulus svar på en överdriven och individualistisk överandlighet är att betona syftet med Andens gåvor; de är tänkta att bygga upp församlingen i enhet och kärlek på ett ordnat sätt.
För Paulus markerar Jesus uppståndelse (Matt 28:1–10) och Andens utgjutande (Apg 2:1–13) att den sista tiden har börjat. Men det faktum att vi fortfarande lever kvar här i världen med förgängliga kroppar (1Kor 15:49–53) i väntan på Jesu återkomst (1Kor 11:26) och uppståndelsen från de döda (1Kor 15:20-28), visar att vi har fått smaka på och ta del av ett himmelrike som ännu inte har kommit fullt ut. Guds rike har kommit (Luk 17:20-21), men det är ännu inte här till fullo. Fram till dess är varje troende ett Jesu vittne, en bärare av Anden och ett Guds ljus i en mörk värld. Vi är kallade att leva efter det nya himmelrikets principer, samtidigt som vi lever kvar här i världen, vilket oundvikligen kommer resultera i konflikt med världen. En kristen måste därför sluta att leva världsligt och i stället reflektera det heliga livet som tillhör Guds rike.
På samma sätt som Guds rike har kommit och syns mer och mer i världen, så har den troende människan blivit frälst och helgas nu för att reflektera det frälsta livet genom sina gärningar. Om Paulus i breven till Rom och Galatien slår fast att ”människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar” (Rom 3:28), så förklarar Paulus i 1 Korinthierbrevet att den troende människan förväntas hålla ”Guds bud” (1Kor 7:19) och lyda ”Kristi lag” (1Kor 9:21). Även om goda gärningar inte är ett krav för att bli frälst så är goda gärningar ett resultat av den helige Andes helgelse i den frälsta människans liv (Gal 5:22-23). Målet för den frälsta människan är att bli så lik Jesus som möjligt genom att ”helgas” (Rom 8:29). Paulus vill att den frälsta människan ska lägga av med de tidigare syndiga beteendena och låta den helige Ande reflektera det frälsta liv som man redan har fått (1Kor 6:11). Korinthierna kan bli mer lika Jesus genom att imitera Paulus och följa hans exempel eftersom Paulus är en apostel (1Kor 11:1, 4:16-17). I det kristna livet finns etiska frågor som inte spelar så jättestor roll exakt hur man gör, exempelvis omskärelse (1Kor 7:19) eller kött offrat till avgudar (1Kor 10:27), så länge som det inte så klart leder till ett syskons fall (1Kor 10:31-33). Men det finns också etiska frågor som spelar roll eftersom de är helt inkompatibla med det kristna livet i och med att församlingen är Guds heliga tempel (1Kor 3:16-17), exempelvis sexuell omoral (1Kor 6:12-20) och avgudadyrkan (1Kor 10:14-22). Sådant måste man fly ifrån (1Kor 6:18, 1Kor 10:14), annars riskerar man att bli ”fördärvad” (1Kor 3:17) och inte få ”ärva Guds rike” (1Kor 6:9).
På samma sätt som den troende människan på ett individuellt plan reflekterar det frälsta livet, så bör också församlingen som helhet vara en gemenskap där den helige Ande får gestalta Guds rike som ett ljus i en mörk värld. Paulus jämför församlingen i Korinth med Guds tempel (1Kor 3:16-17) och Kristi kropp (1Kor 12:12-26). Så som Guds tempel så behöver församlingen vara ett heligt Guds alternativ till alla de avgudatempel som fanns i Korinth, och lysa som ett Guds ljus i de sekulära korinthiernas mörka värld. Det som gör församlingen till ett Guds tempel är att den helige Ande finns mitt ibland dem, och när de icke-kristna korinthierna kommer till församlingen och ser de troende fyllda av Anden profetera och tala i tungor, till skillnad mot deras stumma och tysta avgudar i sina egna avgudatempel, kommer de att inse att ”Gud finns verkligen i er!” (1Kor 14:24-25). En konsekvens av att församlingen är Guds tempel är också att församlingen därmed är ”helig” och Gud kommer att ”fördärva” den som ”fördärvar Guds tempel” (1Kor 3:17). Genom att jämföra församlingen med Kristi kropp visar Paulus vikten av enhet och behovet av varandra även om man kommer från olika bakgrund och får olika uppgifter och gåvor (1Kor 12:21-26), samtidigt som jämförelsen visar behovet av mångfald (1Kor 12:15–20).
Greker och romare vid Nya testamentets tid trodde normalt sett på själens odödlighet men att kroppen förmultnade och dog vid döden. Utifrån detta synsätt ansåg många att kroppsliga utsvävningar såsom exempelvis att frossa i mat, alkohol och sex inte påverkade efterlivet eftersom kroppen ändå skulle dö. Många sekulära korinthier tillhörande eliten levde efter devisen ”allt är tillåtet”, och detta synsätt hade börjat sprida sig in i församlingen genom en person. Korinthierna hade inte riktigt förstått detta med uppståndelsen, och trodde måhända på Kristi uppståndelse, men inte att alla kristna också skulle uppstå (1Kor 15:12). Dessa världsliga förlustelser tog plats i rika romares privata fester dit flera av församlingsmedlemmarna verkar ha blivit bjudna (1Kor 6:12-20, 1Kor 15:32-34).
[i] Gordon D. Fee, The First Epistle to the Corinthians, red. Ned B. Stonehouse m.fl., Revised Edition, The New International Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2014).
[ii] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 294.
[iii] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 219.
[iv] Gordon D. Fee, The First Epistle to the Corinthians, red. Ned B. Stonehouse m.fl., Revised Edition, The New International Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2014), 3–4.
[v] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 219.