Apg 15:36–16:5 – Paulus och Barnabas splittras

³⁶ Efter en tid sade Paulus till Barnabas: ”Vi borde resa tillbaka och besöka bröderna i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det.” ³⁷ Barnabas ville då ta med Johannes som kallades Markus. ³⁸ Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet. ³⁹ Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. ⁴⁰ Paulus däremot valde Silas och gav sig iväg, sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. ⁴¹ Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna. ¹ Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, men hans far var grek. ² Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. ³ Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek. ⁴ När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt. ⁵ Och församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag. (Apg 15:36-16:5)

• ³⁶ Efter en tid sade Paulus till Barnabas: ”Vi borde resa tillbaka och besöka bröderna i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det.”
  • På Paulus och Barnabas första missionsresa var de utsända av församlingen i Antiokia och predikade Guds ord bland annat på Cypern, i Pamfylien, Antiokia i Pisidien, Ikonium, Lystra, Derbe och Antiokia i Syrien.
    • På den första missionsresan har många hedningar, dvs. ”icke-judar” kommit till tro på Jesus. Enligt judisk sed skulle en hedning som vill bli en del av Guds folk omskära sig och hålla Mose lag och på så sätt upptas i den judiska tron. Många bland de första kristna utgick ifrån att denna sed skulle fortsätta när hedningar börjar tro på Jesus. Men Paulus och Barnabas insisterar på att så inte är fallet, eftersom Jesus instiftat ett nytt förbund genom sin död på korset, som innebär att man blir frälst genom tron på Jesus, inte genom att hålla Lagen. Att då omskära sig som ett tecken på att man ska följa Lagen skulle innebära att det Jesus gjorde på korset inte räcker för att bli frälst. Efter samtal om detta kommer de överens om att hedningar inte behöver omskära sig för att kunna bli frälsta och upptas i Guds folk och Paulus och Barnabas sänds ut för att meddela detta till församlingarna.
  • Paulus och Barnabas är utsända av församlingen i Jerusalem till Antiokia och har varit där en tid och undervisat församlingen. Nu är de redo att fara vidare och besöka andra församlingar som de grundat på den första missionsresan.
    • Paulus och Barnabas var utsända av den helige Ande via en församling. På den första missionsresan sände den helige Ande ut dem genom att säga åt församlingen i Antiokia att sända ut dem (Apg 13:2–4), och på denna andra missionsresa var de utsända av församlingen i Jerusalem (Apg 15:22) med ett beslut taget gemensamt med den helige Ande (Apg 15:28).
      • Mission är ett samarbete mellan den helige Ande som ger uppdraget, församlingen som står bakom, ger bekräftelse och förser med resurser och förbön, och missionären som utför uppdraget.
  • Paulus primära kallelse var att predika evangelium på nya platser och starta församlingar av de som kom till tro. Men han startade inte bara en massa nytt, lämnade och åkte vidare utan att se tillbaka. Paulus var inte bara en evangelist som ledde nya människor till frälsning, han var också en herde som tog hand om de redan troende. Därför vill Paulus återvända till de platser där han har grundat församlingar och stärka dem i deras tro. Som en god Guds arbetare är det viktigt att ta ansvar för det man har varit med och startat och byggt upp.
    • Att bli frälst är starten på det kristna livet, inte målet. I och med frälsningen så startar en process med målet att bli så lik Jesus som möjligt, och i den processen kommer man gå både framåt och bakåt, springa, halta och ramla. Man kommer gå igenom både uppgång och nedgång, och kommer behöva hjälp längs med vägen. Ibland behöver man någon som kickar igång en, ibland behöver man någon som hjälper en upp, ibland behöver man någon som saktar ner en, ibland behöver man någon att vandra tillsammans med, ibland behöver man någon som peppar en att springa snabbare och längre. Vi är var och en på olika platser i den här processen, men det vi har gemensamt är att vi alla behöver någon som stöttar och hjälper oss vidare i utvecklingen.
    • Vi behöver ta till vara på resande predikanter som kommer utifrån och välsignar församlingen. De har ett utifrånperspektiv och kan dela med sig av de gåvor de har fått av Gud. De inspirerar och bygger upp församlingen.

• ³⁷ Barnabas ville då ta med Johannes som kallades Markus. ³⁸ Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet. ³⁹ Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern.
  • Johannes Markus hade tidigare lämnat Paulus och Barnabas på den första missionsresan och återvänt till Jerusalem (Apg 13:13). Exakt vad som hände framgår inte, men uppenbart är att Paulus anser att Johannes Markus övergett dem och inte har tillräckligt med förtroende för honom för att ta med honom på den andra missionsresan, samtidigt som Barnabas insisterar på att ge Johannes Markus en andra chans.
    • Det framgår heller inte vem av Paulus och Barnabas som har rätt, och kanske är just det en viktig poäng. Ibland händer saker som gör att man blir sur på varandra, kanske på grund av misstag eller missförstånd. När så starka personligheter och viljor som Paulus och Barnabas hade står emot varandra så kanske Guds rike tjänar på att man går skilda vägar och missionerar på varsitt håll.
      • Barnabas var fokuserad på omsorgen om Johannes Markus och att ge denna unga man en ny chans. Paulus var fokuserad på uppdraget och ville inte riskera missionen genom att ta med en medarbetare som han inte litar på. Kanske hade Paulus och Barnabas olika ledarstilar som inte funkade ihop och det var bättre att de skildes åt som vänner än samarbeta som ovänner.
        • Kanske kan man säga att Paulus lutade mer åt att vara en evangelist som ständigt ville predika evangelium för nya människor och Barnabas mer var en herde som hade omsorg om de som redan fanns med i gemenskapen.
  • På sätt och vis är det lätt att förstå att Barnabas insisterade på att ta med Johannes Markus, dels eftersom de var kusiner (Kol 4:10) och dels för att Barnabas var en väldigt omsorgsfull person (Apg 4:36, Apg 9:26-27).
  • Gud kan alltid vända våra mänskliga misstag och fel till något positivt. I detta fall använde Gud en infekterad konflikt och splittring till att skapa två grupper av missionärer som nådde dubbelt så långt som bara en grupp. Men vi får inte använda Guds godhet som en ursäkt för att slarva, bråka eller inte ta våra mänskliga brister på största allvar.
  • Kanske fick trots allt Barnabas ”mest” rätt i konflikten om Johannes Markus. Om vi bläddrar vidare i Bibeln ser vi nämligen att Paulus och Johannes Markus arbetade tillsammans igen senare i livet (Kol 4:10, Filem 24, 2Tim 4:11). Johannes Markus blev alltså en pålitlig Guds arbetare tack vare Barnabas omsorg. Men kanske blev han också det tack vare Paulus hårda inställning som kanske gav honom en nödvändig tankeställare. Hursomhelst, det blev en splittring, men det blev också en försoning.
    • Kanske behövde Gud arbeta med Johannes Markus brist på ansvarstagande. Kanske behövde Gud arbeta med Paulus brist på barmhärtighet och omsorg. Kanske var det bra att de för en tid skildes åt så att Gud kunde arbeta på deras respektive karaktärer ett tag, men så småningom är det viktigt att också söka upprättelse och försoning.

• ⁴⁰ Paulus däremot valde Silas och gav sig iväg, sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. ⁴¹ Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.
  • Silas, även känd som Silvanus, var en profet (Apg 15:32), en av ledarna i den tidiga församlingen (Apg 15:22) och var förmodligen den som skrev ner några av de nytestamentliga breven (1Pet 5:12, 1Thess 1:1, 2Thess 1:1).

•  ¹ Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, men hans far var grek. ² Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus.
  • Efter att ha styrkt församlingarna i Syrien och Kilikien återvänder Paulus till en av platserna han besökt på sin första missionsresa (Apg 14) cirka fem år tidigare.
  • Kanske blev Timoteus frälst genom Paulus missionsverksamhet förra gången han var i Lystra och har nu växt tillräckligt i sin tro och är redo för tjänst.

• ³ Paulus ville ha med honom på resan,
  • I det förra kapitlet förlorade Paulus en medarbetare, i det här kapitlet ger Gud honom en ny. När vi förlorar en Barnabas, så är Gud redo att ge oss en Timoteus.

• och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.
  • I det förra kapitlet (Apg 15) och i flera av sina brev (Gal 5:1–15), argumenterar Paulus kraftigt att det inte är nödvändigt för hedningar att omskära sig för att bli frälsta och en del av Guds folk. Han är till och med utsänd från församlingen i Jerusalem med ett tydligt dekret att det inte är nödvändigt för hedningar att omskära sig. Hur kommer det sig då att han omskar Timoteus?
    • Paulus omskar inte Timoteus för att han skulle bli frälst, utan för att undvika hinder som stod i vägen för att nå judar med evangelium. Enligt judisk sed var Timoteus en jude, eftersom hans mamma var en judinna. Men eftersom han inte var omskuren, så ansågs han inte vara en fullvärdig jude och det hade storligen försvårat Paulus missionsarbete bland judar.
      • Detta kan jämföras med Titus, en annan av Paulus medarbetare, som Paulus insisterade på inte behövde omskära sig eftersom han var en grek (Gal 2:3).
  • Omskärelse var en smärtsam upplevelse innan smärtstillande var uppfunnet. Kanske var detta en anledning till att många hedningar som kom till tro på Israels Gud nöjde sig med att vara gudfruktiga hedningar snarare än att konvertera till att fullt ut bli judar.
    • Men för att Timoteus skulle kunna bli trovärdig när han missionerade bland judar var han tvungen att gå igenom denna smärtsamma upplevelse. Han var tvungen att offra något för att kunna vinna något. En fördel med detta är att den som har betalat ett högt pris också kommer att vara mer överlåten uppdraget.
    • En missionär som älskar att äta kött kanske måste ge upp detta om man vill kunna nå exempelvis buddhister, som anser att det är en synd att döda djur. En person som vill nå människor i förorten kanske måste sälja sin villa och överge sitt trygga Svensson-liv för att bosätta sig bland de man vill nå med evangelium.
      • Enligt min erfarenhet hör det inte till ovanligheterna att Gud kallar en person som måste offra det man har mest kärt för att kunna träda in i den uppgift Gud har lagt på ens hjärta. Man måste helt enkelt välja mellan det man själv egoistiskt älskar mest, eller det som Gud vill ge. Men, som Jesus säger; ”ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och för evangeliets skull utan att få hundrafalt igen” (Mark 10:29-30).
        • Varför gör Gud ofta på detta vis? För det första har Gud rätt att välja och göra som han vill. För det andra gör det att vi måste välja mellan vår egen plan och vilja, och Guds plan och vilja. För det tredje så kan Gud visa att han kan välsigna mer än vi kan förstå. För det fjärde visar vi med våra liv och inte bara med vår bekännelse att Gud är vår Herre.

•  ⁵ Och församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag.
  • Paulus och Silas stärker församlingarna i tron och det får som resultat att de växer i antal. Ibland behöver man fokusera på att evangelisera och nå nya människor på det sättet, ibland behöver man fokusera på att stärka församlingen och på så sätt indirekt nå nya människor. En stark och välmående församling är nämligen attraktiv, drar till sig nya människor och växer i antal.