Jak 5:12–16 – Trons bön

• ¹²Framför allt, mina bröder, svär inte, vare sig vid himlen eller vid jorden eller vid något annat. Låt ert ja vara ja och ert nej vara nej, så att ni inte drabbas av domen.
  • Jakob avslutar sitt brev med att ta upp tre frågor på olika sätt kopplat till vårt tal; hur vi lovar saker, hur vi ber för fysiskt och andligt helande, och hur vi går till rätta med varandra.
  • När Jakob uppmanar oss att inte svära, så är det inte svordomar eller vulgärt språk han vänder sig emot, utan att använda Guds namn som en garanti för att det man säger är sant.
  • Att svära en ed kan syfta till att förstärka det man vill säga, eller binda sig själv till en framtida händelse. Det är inte i sig självt något fel enligt Bibeln att svära en ed, Gud själv gör det exempelvis enligt Heb 3:11. Däremot förbjuder Bibeln oss att ”svära falskt” eller använda Guds namn på fel sätt (3Mos 19:12).
  • Jakob utgår från Jesu ord i Matt 5:34-37 när han uppmanar oss att inte svära falskt utan i stället låta vårt språk alltid vara så sant och ärligt att vi inte behöver svära en ed för att visa att vi talar sanning. Problemet Jakob bemöter är alltså inte huruvida man får svära en ed eller inte, utan att man alltid ska tala sanning.

• ¹³Får någon av er lida, skall han be. Är någon glad, skall han sjunga lovsånger.
  • Jakob inledde sitt brev med att rikta sig till en församling som ”råkar ut för alla slags prövningar” (Jak 1:2). När han nu börjar undervisa om bön är det i kontexten av både lidande genom orättfärdig förföljelse från utomstående, men också lidande genom sjukdom och liknande. Hur ska man då bemöta lidande, oavsett varifrån den kommer? Jo, genom att be.
  • Trots förföljelse och lidande så kan man uppleva glädje, inre frid och sjunga lovsång. När båten Paulus befinner sig på snart kommer att lida skeppsbrott, uppmanar han sina medpassagerare att vara ”vid gott mod” (Apg 27:22), Jesus sov mitt i stormen (Matt 8:24) och Paulus sjöng lovsång när han och Silas satt i fängelse (Apg 16:25).

• ¹⁴Är någon bland er sjuk, skall han kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. ¹⁵Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom.
  • Om en församlingsmedlem blir sjuk så fördelar Jakob ansvaret i tre delar; 1) den sjuke ska kalla på församlingens ledare, 2) ledarna ska be och smörja den sjuke med olja och 3) Herren ska resa den sjuke upp.
    • I mitt arbete som pastor händer det naturligtvis regelbundet att församlingsmedlemmar blir sjuka. När det händer en engagerad medlem i församlingens mitt, så kan jag, beroende på omständigheterna, exempelvis prata med den personen, besöka på sjukhus eller uppmärksamma i gudstjänsten. Men ibland händer det att en församlingsmedlem blir sjuk utan att jag har en aning om det. Allting syns och märks inte och om allt hänger på pastorn är det lätt hänt att någon missas av olika skäl. Därför betonar Jakob att den sjuke ska kalla på församlingens äldste.
    • Om det är den sjukes ansvar att uppmärksamma församlingens ledare på att man har blivit sjuk, så är det ledarnas ansvar att då be för den sjuke och smörja honom eller henne med olja.
      • Att smörja sjuka med olja var på Bibelns tid dels ett vanligt sätt att ta hand om sjuka (Jes 1:6, Luk 10:34). Olja ansågs i Mellanöstern vara det absolut bästa läkemedlet mot i princip allting, från tandvärk till förlamning. Att smörja med olja användes också för att symboliskt installera någon som präst (2 Mose 28:41) eller kung (1 Sam 10:1). Det hebreiska ordet ”Messias” betyder ”den smorde”. Sammantaget blir smörjandet av sjuka med olja en symbolisk handling som i praktiken motsvarar att man ber om ett helande i Jesu namn.
    • Om det är den sjukes ansvar att berätta för församlingsledarna om sin sjukdom, och ledarnas ansvar att be till Jesus för den sjuke, så är det sen Herrens ansvar att svara på bönen. Eftersom varken ledarna eller den sjuke kan åstadkomma ett mirakel så är det naturligtvis helt självklart att detta kan bara Gud göra, men ibland händer det att man skyller ett uteblivet helande på sig själv eller någon annan.
      • Att det står att Herren ”reser upp” den sjuke är kopplat till att församlingsledarna ber ”över” den sjuke. Den bild Jakob målar upp är att den sjuke är så sjuk att han inte kan komma till församlingen utan är sängliggande, att församlingsledarna står över honom och ber och att Herren reser honom upp ur sin sjukbädd.
  • Är det församlingens officiella ledarskap som ska be för den sjuke, eller den församlingsmedlem som har fått helandets gåva (1Kor 12:9)? Om båda finns tycker jag båda ska be för den sjuke, men om ingen har fått helandets gåva så vilar ansvaret naturligtvis på församlingsledningen. Det bästa är ju om båda samverkar och hjälps åt.

• Och har han begått synder, skall han få förlåtelse för dem. ¹⁶Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade.
  • Att Jakob plötsligt skriver om att bekänna synder öppnar för att det kanske inte bara är fysiska sjukdomar som vi behöver förbön för, utan att vi även behöver helande för vårt inre mående.
  • Även om synd och sjukdom ofta kopplades samman på Bibelns tid, så gör Jesus klart för oss att det inte finns ett automatiskt samband (Joh 9:2–3), även om det ibland kan finnas kopplingar (Mark 2:1–12, 1Kor 11:27-30). Det är därför som Jakob öppnar för den möjligheten, samtidigt som han inte utgår ifrån den.
  • I och med att Jakob skriver att vi ska be för varandra ”så att ni blir botade” verkar han utgå ifrån att bön alltid leder till helande. Men eftersom inte alla automatiskt blir helade vid förbön måste man ställa sig frågan varför? Och hur ber man så att man blir botad?
    • För det första bör konstateras att ett uteblivet helande inte automatiskt beror på den mängd tro man har för ett helande. Det skulle ju nämligen indirekt betyda att helandet beror på oss människor och att ett uteblivet helande beror på för lite tro hos den som är sjuk. Om så skulle vara fallet skulle makten ligga i våra händer och inte i Guds, samtidigt som man skuldbelägger den sjuke. Så är inte fallet. Däremot ser vi i Bibeln att inte alla blir helade, trots bön. Exempelvis ser vi att Paulus, en man som vi onekligen förknippar med stor tro, att Jesus inte svarade på hans bön om helande genom att göra Paulus frisk, utan i stället svarade att ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet” (2Kor 12:7–9). Ibland kan Gud ha sina anledningar att inte hela och det får vi acceptera.
      • Ett annat exempel är när Paulus på en av sina resor lämnar sin medarbetare Trofimus kvar i Miletus, ”eftersom han var sjuk” (2Tim 4:20). Säkerligen har Paulus bett för Trofimus, men eftersom Herren inte helade honom just då så fick han vara kvar och vila.
    • För det andra kan ett direkt helande utebli på grund av att Guds timing inte är dags. Gud kommer att hela, antingen i himlen eller vid ett senare tillfälle. Det är när vi går igenom svårigheter som vi kommer närmare Herren, så därför kan det ibland vara bra för vårt andliga inre att vår kropp får lida, även om det naturligtvis inte är så kul.
    • För det tredje så är det viktigt att förstå att någon form av ”troshandling” ofta föregår ett helande: Jesus uppmanar den lame att ställa sig upp (Mark 2:11), Jesus uppmanar mannen med förtvinad hand att sträcka ut den (Mark 3:5), när kvinnan med blödarsjuka rör vid Jesus i tro på att hon kan bli frisk, då blir hon frisk (Mark 5:28–29). Vid ett annat tillfälle frågar Jesus två blinda: ””Tror ni att jag kan göra detta?” De svarade: ”Ja, Herre.” Då rörde han vid deras ögon och sade: ”Som ni tror skall det ske med er.” Och deras ögon öppnades.” (Matt 9:28–30).
      • Extra tydligt blir detta när Jesus möter en dövstum, som han av förklarliga skäl inte kan prata med (Mark 7:31-37). Jesus utför då symboliska handlingar som ska få mannen att förstå vad som är på gång och utmana honom till att tro på Jesus kraft att bota. Exempelvis rör Jesus vid mannen på de ställen där han är sjuk och tittar sen upp mot himlen, som ju symboliserade Gud, för att få honom att förstå vad Jesus är på gång att göra. Jesus säger även ”Effata!” för att den döve mannen ska kunna läsa på Jesus läppar och på så sätt få ytterligare hjälp att förstå vad som är på gång.
      • Ovan exempel rör personer som ännu inte blivit lärjungar till Jesus och därför behöver lära sig att tro. För oss som redan är lärjungar till Jesus är Jakobs instruktioner i detta brev ett bra exempel på hur vi som redan tror visar vår tro i praktiken. Den sjuke visar sin tro på Jesus genom att be församlingsledarna om förbön och ledarna visar sin tro på Jesus genom att smörja den sjuke med olja.
    • För det fjärde kan tron finnas hos olika personer vid ett helande. I Mark 5:28–29 ser vi att det är kvinnan med blödarsjuka som har tro, i Matt 9:1–8 ser vi att det är den lame mannens vänner som har tro, och i Joh 11 är det Jesus som har tro när han uppväcker Lasarus från de döda.
    • För det femte är slutsatsen att det inte finns något automatiskt samband mellan bön, tro och helande, eftersom det då skulle innebära att makten att hela ligger hos oss människor, bara vi formulerar oss på rätt sätt eller det sker genom rätt person med rätt titel. Makten att hela finns, precis som Jakob skriver, hos Herren. Den sjuke ska be om förbön, ledarna ska be för den sjuke, men det är till syvende och sist Herren som helar. Att be i tro innebär att lita på att Gud hör bönen och kommer att svara på det sätt och vid den tidpunkt han finner bäst.

Copyright 2022 Christian Mölk – All Rights Reserved.
All Bibeltext kommer från Svenska Folkbibeln om inte annat anges.