- 1Sedan kom Moabs barn och Ammons barn och tillsammans med dem andra ammoniter för att strida mot Josafat. 2Man kom och berättade detta för Josafat och sade: ”En stor skara kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram, och de är i Hasason-Tamar, det vill säga En-Gedi.”
- I det förra kapitlet undkom kung Josafat döden med nöd och näppe, från en situation där han inte tillräckligt lyssnat på Herren och ställt till det för sig själv. Men i det här kapitlet blir han i stället överraskande överrumplad av ett anfall bakifrån.
- Moabiterna, ammoniterna och en tredje grupp går samman och attackerar Juda via En-Gedi vid Döda havet. Juda var bättre försvarat längre västerut (2Krön 11:5–10), så kung Josafat blir överrumplad av anfallet. Josafat inser att han är numerärt underlägsen och inte har en chans.
- I det kristna livet kan man bli överrumplad av en frestelse eller olycka där man minst anade det. Man kan ha förberett sig och byggt ett starkt försvar i en del av livet, men så drabbas man av något som man inte var beredd på i en annan del av livet.
- Man kan ha byggt sig andligt stark genom Bibeln och bön och står mitt uppe i sin kallelse att tjäna Gud med sina gåvor, men så plötsligt drabbas man av sjukdom som gör att man blir helt överrumplad och utslagen, oförmögen att tjäna Gud.
- 3Då greps Josafat av fruktan och beslöt sig för att rådfråga Herren, och han utlyste en fasta över hela Juda.
- När kung Josafat inser att det är mänskligt sett kört gör han det enda rätta, han ber till Gud!
- Josafat ”rådfrågade”, dvs. ”sökte” Herren, något som Bibeln ständigt uppmanar troende att göra (5Mos 4:29, 1Krön 16:11).
- När det väl kom till kritan så hade Josafat större tilltro till Gud än till sin egen armé. Kanske var han så illa tvungen eftersom han stod inför en övermäktig fiende. Ibland kan det därför vara bra för ens tro att möta en övermäktig fiende, så att man tvingas lita på Herren, eftersom det är det enda som återstår. Förhoppningsvis lär man sig då att lita på Herren även när man möter mindre bekymmer och låter Gud vägleda även då.
- 4Och Juda samlades för att söka hjälp hos Herren, och från alla Juda städer kom man för att söka Herren.
- När Juda inser allvaret samlas de allihop i Jerusalem för att tillsammans göra som sin ledare Josafat och söka Herren genom bön och fasta.
- Innan Juda samlades så föregick kung Josafat med gott exempel, han ville inte uppmana sitt folk att göra något som han inte själv först var beredd att göra.
- När ledaren söker Herren tillsammans med sin församling väntar svaret från Herren runt hörnet.
- Bön och fasta är ett mäktigt andligt vapen när det används för att söka Herren. Inte för att det finns något magiskt i att avstå från mat, utan för att det får oss att intensivt koncentrera oss och fokusera på Herren.
- 5Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i Herrens hus, framför den nya förgården. 6Han sade: ”Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himmelen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt, och det finns ingen som kan stå dig emot. 7Var det inte du, vår Gud, som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams efterkommande för evig tid? 8De bodde där, och de byggde där en helgedom åt ditt namn och sade: 9Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller hungersnöd, så vill vi träda fram inför detta hus och inför ditt ansikte, ty ditt namn är i detta hus, och vi vill ropa till dig ur djupet av vår bedrövelse, och du skall då höra och hjälpa. 10Se nu, hur Ammons barn och Moab och folket i Seirs bergsbygd – det var deras område du inte tillät Israel att gå igenom, när de kom från Egyptens land, utan de tog en omväg bort ifrån dem och förgjorde dem inte – 11se hur de nu lönar oss. De kommer för att driva bort oss från din besittning, som du har gett oss till arvedel. 12Skall inte du, vår Gud, hålla dom över dem? Vi förmår ingenting mot denna stora skara som kommer mot oss, och vi vet inte vad vi skall göra, utan till dig är våra ögon vända.”
- Josafat inleder med att bekänna att Gud är hela jordens och universums Gud, i kontrast till de hedniska folkens lokala gudar. Ammon hade sin gud, Moab sin gud, men Israel hade hela världens Gud.
- Om Gud är hela jordens Gud är han också mäktig att besegra Ammon och Moab.
- Om Gud är hela livets Gud är han också mäktig att besegra sjukdomar, ekonomiska problem och andra bekymmer som drabbar oss.
- Josafat fortsätter med att påminna om Guds tidigare under, hur han gav landet där de bor till Israels folk.
- Om Gud har räddat Guds folk förut kan han göra det igen!
- Om Gud har svarat på dina böner förut kan han göra det igen!
- Josafat påminner Gud om att det var han som hindrade Israel från att kriga mot Ammon och Moab när de intog Kanaans land (5Mos 2:8–9, 2:19), eftersom dessa folk var ättlingar till patriarken Jakobs bror Esau. Det problem som Josafat och Juda nu står inför, är alltså ett problem som de inte själva rår för, utan snarare Gud.
- Josafat ber ödmjukt Gud att inte låta Juda gå under på grund av att de tidigare hade lytt Gud. Eftersom det var Gud som sa åt dem att inte attackera Moab och Ammon så borde ju Gud nu hjälpa till att stoppa Ammon och Moab.
- Om Gud har gett dig en kallelse och ett uppdrag, men du blir hindrad att utföra det av omständigheter som du inte själv kan rå för, då kan du be till Gud att ta bort dina bekymmer, eftersom det ju är Gud som har bett dig göra det som du nu inte längre kan göra.
- Kung Josafat avslutar sin bön med att öppet erkänna inför hela folket att han som ledare inte vet vad de ska göra.
- Men i sitt erkännande om mänsklig svaghet låg Josafats andliga styrka. För samtidigt som han erkände sin egen svaghet visade han att han endast hade Gud kvar att gå till. När vi kommer till ett läge i livet då vårt enda hopp finns hos Gud, då är vi som andligt starkast.
- “Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig.” (2Kor 12:9b)
- Det är när vi är i desperat nöd som vi ropar efter Gud om ett mirakel och han i sin godhet svarar på vår bön. Om vi kunde lära oss att leva ett vardagligt liv beroende av Gud, så skulle vi också få se mer mirakler i vardagen.
- 13Hela Juda stod inför Herren med sina små barn, sina hustrur och söner.
- Hur läng stod hela Juda inför Herren och väntade på bönesvar? Det vet vi inte. Men vi kan föreställa oss tystnad, panikkänslor, hopp, förväntan, otålighet. Det var säkert en tid präglad av otålighet och oro. Men hade de församlade inte väntat på Herrens svar så hade kanske Jahasiel inte korrekt kunnat lyssna in Herrens ord. Ibland är tystnaden en del av förutsättningarna före bönesvaret.
- 14Då kom Herrens Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en levit av Asafs söner.
- Samtidigt som folket väntar på svar från Herren så kommer den helige Ande över en av leviterna, Jahasiel. Han blir berörd av Guds Ande och börjar profetera Guds budskap till Juda.
- Leviterna hade fått i uppdrag av kung David att profetera med lovsång och musikinstrument (1Krön 25:1–3).
- 15Han sade: ”Lyssna, alla ni av Juda och ni Jerusalems invånare och du konung Josafat! Så säger Herren till er: Frukta inte och var inte förskräckta för denna stora skara, ty striden är inte er utan Guds. 16Gå i morgon ner mot dem. De drar då upp på Hassishöjden, och ni skall träffa på dem där dalen tar slut, framför Jeruels öken. 17Men då är det inte ni som skall strida. Ni skall endast träda fram och stå stilla, och ni skall få se Herrens frälsning. Han är med er, ni från Juda och Jerusalem. Frukta inte och var inte förskräckta. Gå i morgon ut mot dem, och Herren är med er.”
- Jahasiels tillvägagångssätt påminner starkt om hur profeter ibland ställer sig upp i en gudstjänst och säger ”Så säger Herren!” och sen ett profetiskt budskap. Än idag talar Gud genom och till sitt folk.
- Jahasiels profetia går ut på 1) att Juda inte ska vara rädda, 2) att striden inte är deras utan Guds, 3) att Gud kommer att vara med dem, och 4) instruktioner om hur de ska få uppleva Guds räddning.
- När du överrumplas av olycka, sjukdom, ekonomiska bekymmer, havererade relationer, var inte rädd! Gud kommer att vara med även i den situationen. Sök Gud och vänta på hans instruktioner om hur han ska rädda dig. En del strider behöver vi mod att själva kämpa, men andra strider vill Gud strida åt oss.
- Gud visste exakt vilken väg fienden skulle ta och vad Guds folk behövde göra för att vinna seger.
- Gud känner fienden, han vet vad de har för planer, vilken väg de har tänkt gå och hur de ska besegras. På samma sätt är det med dina bekymmer; din jobbsituation, dina relationer, din ekonomi, din hälsa, din framtid.
- Gud vinner seger över fienden på olika sätt. Det som de alla har gemensamt är att Gud involverar sitt folk och att de behöver tro på Guds instruktioner och agera i enlighet med dem.
- Josua intog Jeriko efter att först ha blivit instruerad av Gud att gå runt staden i sex dagar för att sen blåsa i horn, skrika och rusa in i staden när murarna föll (Jos 6).
- Gideon besegrade midjaniterna efter att först ha blivit instruerad av Gud att bara ta med sig 300 man i striden (Dom 7).
- Josafat besegrade här ammoniterna och moabiterna genom att enbart ställa upp sig för strid och sen bevittna Guds seger över fienden. Det krävdes ett stort mått av både tro och mod att ställa upp sig inför en övermäktig fiende i förtröstan på att Gud kommer att segra åt dem.
- För att lära sig gå i tro behöver man söka Gud, lyssna på hans instruktioner och agera på det sätt Gud visar. Men instruktionerna varierar och är aldrig desamma, för annars skulle vi börja förtrösta på traditionerna snarare än på den levande relationen med Herren. Bönesvar beror inte på att upprepa tidigare framgångsrika koncept, för då hade det varit magi. Bönesvar beror på att utgå från Ordet och ledas av hans Ande.
- 18Då böjde Josafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren. 19Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren, Israels Gud, med hög och stark röst.
- Varför tillbad och lovsjöng Josafat och Juda, trots att deras fiender ännu inte var besegrade? Jo, därför att i sitt hjärta började de tro på Guds framtida seger. De litade så starkt på att Gud skulle göra det han lovat, så de började prisa Herren för hans framtida seger redan nu.
- På samma sätt kan du och jag glädja oss och prisa Herren för hans seger över döden och synden redan här och nu. Vi vet att Gud besegrat döden och att vi kommer få komma till himlen, och den framtida segern kan vi börja fira redan här och nu genom lovsång och tacksägelse.
- 20Tidigt följande morgon gick de ut till Tekoas öken. Och när de drog ut, trädde Josafat fram och sade: ”Hör mig, ni av Juda och ni Jerusalems invånare. Förtrösta på Herren, er Gud, så har ni ett säkert fäste. Lita på hans profeter, så skall det gå er väl.”
- Det var en sak att prisa Herren mitt i församlingen när en profet precis tillkännagett Guds snara seger. Men inte säkert att man är lika trosviss och inspirerad morgonen därefter. Men då gäller det för ledarna att träda fram och fortsätta ingjuta mod, hopp och tro i församlingen.
- Det finns också en risk att man nöjer sig med att Gud kommer att segra och sen stannar kvar i Jerusalem. Men även om striden inte var deras, så var Guds folk ändå tvungna att möta sin fiende.
- Det finns en viss risk att tro leder till handlingsförlamning. Man kan be om väckelse på bönemötet, någon profeterar att Gud kommer göra något och alla församlade jublar. Men sen går man hem och gör ingenting och bönemötet upprepas likadant nästa vecka igen. Det som fattas för att få se de profetiska löftena uppfyllas är att man också agerar i enlighet med Guds ord och instruktioner.
- Om Gud lägger något på ditt hjärta, be över det och tacka Herren. Men agera också på det som Gud har påbörjat. Börja ta små trevande steg i rätt riktning, rådfråga de som gått före och agera.
- 21Sedan han hade rådgjort med folket, ställde han upp sångare som skulle prisa Herren i helig skrud, medan de drog ut framför den beväpnade hären. De skulle sjunga: ”Tacka Herren, ty hans nåd varar i evighet.”
- Att kung Josafat rådfrågar folket betyder inte att han inte har en tydlig plan eller inte vet vad han ska göra, utan att han involverar folket och gör beslut och genomförande till en gemensam sak.
- Lovsångarna skulle gå FRAMFÖR armén mot fienden. Om Gud inte skulle gripa in och besegra fienden, så skulle lovsångarna vara de första att tillintetgöras när fienden anföll. De skulle fullständigt krossas mellan två stridande arméer. Det här var verkligen ett ”No Turning Back!” moment.
- Enligt min erfarenhet är lovsång ofta det som leder in i Guds närvaro och gör en öppen för Guds ord.
- 22Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på Ammons barn och Moab och folket från Seirs bergsbygd, de som hade kommit mot Juda, och de blev slagna. 23Ammons barn och Moab reste sig upp mot folket från Seirs bergsbygd för att ge dem till spillo och förgöra dem, och när de hade gjort slut på folket från Seir, hjälptes de åt att förgöra varandra.
- Precis som Gud hade lovat, så stred han för sitt folk och besegrade fienden. Ammoniterna, moabiterna och folket från Seir anfölls bakifrån av några okända angripare varpå inbördes strider uppstår.
- Guds folk hade lytt Guds instruktioner och gjort som han hade sagt. De hade ställt upp sig och när de började sjunga lovsång blev det den offentliga bekännelsen på deras tro på Gud. Församlingens tro samverkade med Guds ord och ledde till seger över Guds folks fiender.
- Det är ironiskt att Gud besegrar fienden på samma sätt som fienden hade tänkt besegra Guds folk, dvs. genom att angrepp bakifrån.
- 24När Juda män kom upp på höjden, varifrån man såg ut över öknen, vände de sig mot fiendeskaran, och se, där låg döda kroppar fallna på marken. Ingen hade kommit undan. 25Och när Josafat kom med sitt folk för att plundra och ta byte från dem, fann de bland dem både gods och döda kroppar och värdesaker i stor mängd. De tog för sig så mycket att de inte kunde bära det, och de fortsatte plundringen i tre dagar, ty bytet var stort.
- På grund av att Josafat och Juda trodde på Gud och lydde hans instruktioner så fick de bärga stora rikedomar när Gud segrade åt dem.
- På samma sätt leder Guds seger över våra bekymmer ofta till att man vinner stora andliga rikedomar och erfarenheter som man inte hade vunnit om man inte tvingats gå igenom svårigheter och nöd.
- 26Men på fjärde dagen samlades de i Berakadalen. Där välsignade de Herren, och därav fick platsen namnet Berakadalen, som den heter än i dag.
- ”Beraka” kommer från det hebreiska ordet ”barak” som betyder ”välsigna”. I Berakadalen samlades folket för att välsigna Herren genom att tillbe och upphöja honom.
- Folket hade samlats för att ropa ut sin nöd till Herren, och det är inte mer än rätt att de också samlas för att ropa ut sitt tack till Herren.
- Det är inte alldeles ovanligt att man som församling ibland kallar till ett särskilt bönemöte för att be över viktiga saker. Men hur ofta kallar vi till ett tacksägelsemöte när vi har något att glädjas och tacka för? Det kanske vi borde göra oftare!
- 27Därefter vände alla Juda och Jerusalems män, med Josafat i spetsen, glada tillbaka till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädja sig över sina fiender. 28De drog in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter och tågade till Herrens hus. 29Och fruktan för Gud kom över alla länders riken, när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender. 30Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud gav honom lugn på alla sidor.
- Guds seger över fienden ledde till glädje och lugn och ro.
- På många sätt påminner Guds seger i detta kapitel om Jesu seger på Golgata kors.
- I det här fantastiska kapitlet gömt i en av Bibelns minst lästa böcker, ser vi hur Gud strider för sitt folk när de ber, litar på hans ord och tillber honom.
Toggle the Widgetbar