Christians nyårskrönika 2021

Varje nyår brukar jag skriva en nyårskrönika med händelser från året som har gått. Det här året präglades tyvärr av cancer.

Cancer

I januari kände jag i min ande att någonting var på gång. Det kändes som att Gud gjorde någonting, förberedde mig för något, men jag visste inte vad. Det hade helt klart någonting med mitt flyktingengagemang att göra, men jag förstod inte riktigt.

I februari satt jag hos läkaren med någon slags knöl i halsen. Det var samma datum som min mamma dog i cancer så jag kunde inte låta bli att med ångest i själen tänka; tänk om jag har cancer.

I april konstaterade läkarna att jag har ”medullär sköldkörtelcancer”. I maj skar dem halsen av mig och opererade bort sköldkörteln och diverse lymfkörtlar dit cancern hade spridit sig. Efter operationen var läkarna oroliga att de kanske inte hade lyckats få bort alla tumörer. Jag röntgades i Sollefteå men de kunde, tack gode Gud, inte se någon cancer längre. Men för säkerhets skull påbörjades en sju veckor lång strålbehandling i juli.

Det var det jobbigaste jag gått igenom i hela mitt liv. Mot slutet gjorde det så ont varenda gång jag svalde dygnet runt, att dubbla värktabletter plus morfin inte hjälpte. För första gången blev Jesaja 53:3 ett bibelord jag kunde identifiera mig med; där det står att Jesus var ”en smärtornas man och förtrogen med lidande”. Jag tappade rösten, smaken och skägget, fick svårt att äta och gick ner alldeles för mycket i vikt.

Men nu är jag på benen igen och känner mig 80-90% återställd. Det känns som att det var flera år sen jag satt i sjukhushotellets matsal och försökte pilla i mig tre riskorn. Det gjorde för ont att äta så jag fick ingen mat den dagen.

Men idag känner jag mig mer levande än någonsin och ser med gott hopp på framtiden. Jag har stirrat döden i vitögat och kommit segrande ur kampen, åtminstone för stunden. Läkarna säger att så länge som cancern inte kommer tillbaka kommer jag få ett normallångt liv. Men jag kommer kontrolleras en gång i halvåret och kommer för resten av livet få leva med en förhöjd risk att återfå cancer.

Kampen mot cancer har verkligen varit en kamp. Men samtidigt vill jag inte identifiera mig med min sjukdom. Jag är först och främst ett Jesu vittne, oavsett om jag är sjuk eller frisk, får leva eller dö. Bakom kulisserna har den andliga verkligheten gjort sig tämligen mer påmind än vanligt. Jag har varit närmare Gud än jag någonsin varit. Han har talat tydligare och oftare än jag någonsin tidigare varit med om. I takt med att jag har blivit kroppsligt svagare har jag blivit andligt starkare. De andliga lärdomar jag har vunnit i striden mot cancer bär jag nu med mig som segerbyte in i framtiden.

Det kanske låter konstigt, men jag har insett att jag verkligen inte vill dö. Det ville jag naturligtvis inte förut heller, men då hade jag aldrig tänkt tanken. Nu känner jag att jag har så mycket liv inom mig, så mycket energi och så mycket jag vill göra. Att ställas inför tanken att jag kanske bara kommer leva ett par år till har förändrat mig i grunden. Om jag förut känt mig hämmad och tillbakadragen känner jag nu att jag inte längre har något att förlora. Det finns ingen tid att spilla och jag vill inte låta min egen osäkerhet hålla mig tillbaka längre. Jag vill fortsätta vara en röst för flyktingar och konvertiter och försöka att inte bry mig så mycket om vad folk tycker och tänker. Det Gud lägger på mitt hjärta vill jag göra oavsett vad det kommer kosta.

Exempelvis har jag alltid tyckt att någon borde skriva en bok om vad Bibeln säger om flyktingar. Jag har funderat på att själv göra det men aldrig kommit till skott. Jag är inte en tillräckligt bra författare, inget bokförlag vill ge ut mina texter. Jag är inte en tillräckligt bra teolog, alla kommer tycka jag har fel. Men när jag hade som mest panik över döden satte jag mig ner och skrev boken Främlingsvänlig. Dels behövde jag skingra tankarna, men framförallt hade jag panik över att lämna den här världen utan att ha skrivit den där boken. Den får bli mitt testamente om jag dör i förtid. Budskapet om Guds gränslösa kärlek till flyktingen, främlingen och invandraren vill jag lämna efter mig som ett eko från himmelen.

Så jag struntade i att inget bokförlag kommer vilja ge ut boken. Jag får väl ge ut den själv! Och om folk tycker jag har teologiskt fel så behöver de väl inte köpa den! Jag kan inte längre låta sådant hindra mig från att göra det som Gud lägger på mitt hjärta. Boken blev skriven och förhoppningsvis får jag leva många år till, så win-win!

Min bön framåt är att Gud ska göra det som jag kände i min ande i januari för ett år sen. Nu när jag har gått igenom Dödsskuggans dal kommer jag förhoppningsvis inte behöva gå igenom något sånt här igen. Jag kommer förhoppningsvis inte att dö. Jag vill leva för att fortsätta predika. Jag har genom mitt lidande blivit uppfostrad av Herren som en kärleksfull Fader och fått ett större fokus på Guds rike och hans församling. Så vi får se vad Gud har för planer för 2022.

Församlingen

Det här året har jag känt mig som en misslyckad pastor och föreståndare. Jag har pga. cancern varit sjukskriven och borta från jobbet alldeles för mycket. Även om jag varit i gång och jobbat så har jag inte alltid kunnat ge 100%. Det har smärtat mig att se att det finns viktiga saker att göra, nödvändiga samtal och hembesök. Men inte orkat eller mäktat med. Varje gång jag tänker på detta hugger det till i hjärtat och jag får dåligt samvete. Men känner mig samtidigt väldigt tacksam till mina kollegor som ställde upp och såg till så att allt fungerade ändå.

Förra året var vi i Pingst Härnösand den traditionella pingstförsamling som döpte flest relativt sett i hela Sverige. Men det här året har av förklarliga skäl inte sett likadant ut. Den tid jag velat lägga på dopsamtal har istället ägnats åt konvalescens.

Dessutom har året präglats mycket av corona. Vi är ju en relativt stor församling och tvingas hela tiden förhålla oss till corona-restriktioner. Under en del av året firade vi gudstjänst via Zoom. Det var kul och intressant en tid, men ganska snabbt insåg man hur mycket vi saknar att fira gudstjänst tillsammans med varandra. Nu hoppas vi att både cancern och corona går mot sitt slut och vi kan börja återvända till det normala igen.

Familjen

Året har naturligtvis präglats väldigt mycket av min cancer. Men det har gått över förväntan bra. Familjen har varit buren av Gud. Annica har dragit ett stort lass och periodvis ensam tagit hand om familjen. Men vi har nog alla lyckats hantera min situation ganska bra och inte försökt göra en för stor sak av det hela. Konrad och Amelie mår bra även om de naturligtvis har ställts inför många jobbiga saker detta år. Vi är väldigt tacksamma för alla som bett och brytt sig på olika sätt.

Statistik

Varje nyårskrönika brukar jag presentera lite statistik över mina mest lästa inlägg under året som gått. Men i år har Facebook ändrat sitt sätt att räkna så jag blir helt förvirrad. Jag har därför istället sammanställt en lista på de 15 mest lästa och/eller mest engagerande inläggen jag skrivit under 2021. Som vanligt handlar de flesta inläggen om integration och flyktingengagemang, men av förklarliga skäl även en hel del om min cancer:

1. Sverige har stoppat tvångsutvisningarna till Afghanistan
2. På min mammas dödsdag
3. All time low
4. Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik
5. Skadeglada främlingsfientliga tweets
6. Positiva exempel på bra migrations- och integrationspolitik
7. Yes! Nu har jag skrivit färdigt min bok Främlingsvänlig!
8. På bilden ser jag ganska glad ut
9. Har grubblat mycket de senaste dagarna
10. Nu är det bekräftat.
11. Om du fick ställa vilken fråga som helst till mig som pingstpastor om Bibeln och det kristna livet, vad skulle du fråga då?
12. Hur ska en pastor se ut egentligen?
13. Gick ut på en bönepromenad
14. Nu är jag på benen igen efter operationen
15. Kristdemokraterna vill göra ”större uppgörelser kring migration” tillsammans med Sverigedemokraterna

Det var allt för denna gång. Nu önskar jag dig ett gott och välsignat nytt år! :)