Jesus sa en gång ”Ögat är kroppens lampa. Om ditt öga är friskt får hela din kropp ljus.” (Matt 6:22)
Jag vet inte vad som syns i mina ögon. Trött? Glad? Sliten? Kanske allt på samma gång. Min kropp är trött och sliten, men min ande är glad!
Idag var jag nämligen i kyrkan igen. Det finns inget som klår att få vara med i en troende gemenskap. En församling.
”Oj! Jag kände först inte igen dig!” sa en av ungdomarna.
”Shaka-bi-haka-karala-di-sa-kasa!” sa en eritreansk pastor som bad och profeterade över mig via telefon.
”Jag ber för dig och hela din familj varje dag! Och ibland kommer det så mycket tårar!” sa en äldre syster.
”Vi vill starta en persisk bibelstudiegrupp, får vi det?” sa en av iranierna.
”På tisdag ska jag till domstol. Inte för att jag har gjort något kriminellt, utan pga min hudfärg.” berättade predikanten.
Församlingen är en brokig spillra bräckliga människoöden. Vi har typ ingenting gemensamt, mer än vår tro på Jesus. Vi kommer som vi är, men vi stannar inte där. Vi förvandlas till bröder och systrar, transformeras till Jesu likhet. Lägger av våra laster vid korset, tar emot Guds gåvor från Anden. Ingen förblir oförändrad efter mötet med Jesus. Den förändringen, transformationen, den kokande soppan, det är församlingen. 