Gick ut på en bönepromenad för att be till Gud att han ska vara med mig på operationen nu på tisdag.
Jag hann inte gå mer än 100 meter förrän Margareta, en av församlingens diakoner/församlingssystrar, ringer. Hon säger att hon kände att hon skulle ringa till mig och säga att Herren är med mig nu på tisdag, och att jag inte behöver känna någon oro.
Så det kändes ju rätt meningslöst att fortsätta be den bönen! Höll på att vända på klacken och gå hem. Hade ju redan fått bönesvar! Men ägnade istället resten av bönepromenaden åt att tacka Gud för att han kommer vara med mig nu på tisdag. 