För att på ett grundligt sätt förstå den svenska invandringspolitiken behöver man sätta sig in i hur Sverige historiskt sett har hanterat ”tattarfrågan” och ”judefrågan”. På 1500-talet började nämligen romer komma till Sverige och på 1700-talet judar. Nedan försöker jag gestalta hur Sverige har hanterat judar med hjälp av Hugo Valentins bok ”Judarna i Sverige”.
De äldsta kontakterna mellan svenskar och judar skedde redan på vikingatiden då svearna reste i österled och idkade handel i Kazarriket längs med floderna Volga, Donau och Dnjepr. Eftersom det judiska folket inte hade något eget land var de utspridda över världen och hölls samman genom gemensamt språk, tradition och religion. Detta gjorde att de fungerade väl som förmedlare mellan hedningar, kristna och muslimer i den internationella handeln från västra Europa till östra Kina. I samband med Kazarrikets sammanbrott i slutet av 900-talet avtog vikingarnas handel i deras områden kraftigt, och därmed också de svensk-judiska förbindelserna.
Huruvida judar kom till Sverige under vikingatiden och medeltiden framgår inte i källorna, men är naturligtvis inte helt omöjligt. Den första jude som vi med säkerhet vet var i Sverige omnämns år 1557 som en av Gustav Vasas läkare. Den förste jude som befunnit sig i Sverige och vi vet namnet på, är den judiske läkaren från Hamburg, Benedictus à Castro, eller Baruch Nehemias som var hans hebreiska namn. År 1645 kallades han till det svenska hovet för att ta hand om drottning Kristinas hälsa.
Före 1685 fanns inga bestämmelser om judar i Sverige och därmed inget lagstadgat hinder för dem att bosätta sig här. Enligt Magnus de la Gardie så inlämnade judarna i Hamburg en ”offerte” till drottning Kristina år 1667 om att med sina kapitaler få slå sig ned i den nygrundade staden Göteborg, under förutsättning att de där fick utöva sin gudstjänst. På liknande sätt hade judar idkat handel i exempelvis Amsterdam. Men förslaget om en judisk bosättning i Göteborg bemöttes med stor aversion och antisemitism av rikskanslern Axel Oxenstierna: ”Så kärt det vore honom, att en ort, som Gud och naturen synas rätt enkannerligen hava formerat till Sveriges gagn och fördel, måtte tilltaga och förkovra sig uti kommercier och handel, så okärt vore det honom, att han genom Kristi namns hätske förföljare skulle hava något uppsteg, och ville hellre önska, att han evinnerligen måtte bliva en ringa och föraktad torparkoja, än på det sättet förvärva sig namn av en rik och florerande handelsplats.”
Antisemitism är en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judar eller icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.
På 1600-talet var det en allmänt spridd antisemitisk åsikt att judarna i sina dagliga gudstjänster smädade Kristus och kristna när de i sin bön ansågs omtala de kristna såsom de där som ”böja knä inför vad som är fåfänglighet och dårskap och bedja till en Gud, som ej kan hjälpa”. Judarna menade att de inte syftade på kristna, utan på hedningar. Den citerade bönen har orsakat mycket förföljelse och är nu borttagen ur de judiska bönböckerna. Andra hemska uppfattningar om judar florerade, såsom: ”Ty hur skulle väl Gud kunna välsigna deras händer som korsfäst Hans son och ännu korsfästa denne genom sina dagliga förbannelseböner och smädelser?” Man trodde att judar hade lust efter kristet blod och korsfäste kristna barn som en upprepning av Jesu korsfästelse. Det judiska folket ansågs vara förförda och förblindade av sina rabbiner, som jämfördes med skadliga spindlar.
I Sveriges riksråd fördes år 1667 en hätsk diskussion om huruvida man, likt i Hamburg och Amsterdam, skulle ha med judar att göra. I diskussionen om huruvida en svensk expedition skulle ledas av en jude var riksrådet Nils Bonde extremt emot och menade att om man hade en jude på fartyget, hade man ”själva fanen eller djävulen inom bord”. Men Stockholms handelsborgmästare Petter Trotzig replikerade att det minsann var judarna som fått Amsterdam att blomstra och att man i Holland icke misstror någon, därför att han är jude, utan ”drager snarare växel på en sådan än på någon annan”.
På 1670-talet noteras två döpta judar i Sverige, Samuel Kristian från Holland och Isak (efter dopet Kristoffer) Zebulon från Lübeck. Den 17 maj 1681 kom Moses Jakob och Israel Mandel med sina respektive judiska familjer från Holland till Stockholm och berättade för prästerna i den tyska församlingen att de önskade bli undervisade i den evangeliska läran och därefter upptagna i den kristna församlingen genom dop. De hade lämnat alla sina ägodelar kvar vid sin avresa så att deras judiska trosförvanter inte skulle kunna lägga några hinder i vägen för deras omvändelse. De hade med sig intyg från två präster i Haag och en rekommendation till ärkebiskopen om deras redliga uppsåt från den svenska ministern i Holland.
Eftersom de inte hade kvar sina ägodelar fick de underhållspengar under tiden de fick kristendomsundervisning. Den 29 september 1681 skedde den högtidliga dopceremonin i Tyska kyrkan i närvaro av kungen, drottningen och biskopar. Efter predikan fick de tolv judarna svara på ett offentligt förhör; om de begärde att bli kristna, varför de ville detta, om en jude så länge som han var jude till religionen kunde bli salig (varpå de svarade nej), varför Jesus var den utlovade Messias, om dopet och nattvarden, osv. Israel Mandel fick i samband med dopet det nya namnet Carl Christian, hans fru fick heta Ulrika Eleonora, Moses Jakob fick heta Gustaf Michael och hans fru Hedvig Eleonora. Efter dopet togs en kollekt i Stockholms kyrkor upp till de nydöpta, som uppgick till 400 daler, vilket var en ansenlig summa pengar på denna tid, då en tunna säd kostade 2 daler. Från och med detta dop och till och med beviljandet av bosättningsrätt även för icke döpta judar döptes ungefär 25 ytterligare judar i Stockholm.
Konvertiter fick vid denna tid fritt underhåll under den tid religionsundervisningen pågick, och därefter ekonomiska bidrag från de konverterades fond eller andra statsmedel om en sådan inte fanns. Den döpte tilldelades normalt sett också en söndagskollekt och församlingsmedlemmar försökte hjälpa honom få ett jobb. Skedde dopen för att få ekonomiska fördelaktigheter, jobb, för att undvika utvisning eller av genuin religiös övertygelse? Utan möjligheten att se in i en människas hjärta blir den frågan lika svår som omöjlig att besvara än idag. Återstår gör dock frågan varför någon skulle göra sig allt det omaket i syfte att få bo i Sverige, ett på denna tid fattigt och judefientligt land. Kvarstår gör också naturligtvis möjligheten att även judar var genuint intresserade av att tro på Jesus, som ju också var jude, som sin Messias.
Den 11 nov 1685 uppmärksammade kyrkoherden Johannes Vultejus Stockholms konsistorium på att icke-döpta judar kommit till staden och börjat utöva judisk gudstjänst. På grund av detta befallde den svenske kungen att judarna måste lämna landet inom fjorton dagar. Annars riskerade det skapa förargelse och ”ett och annat missbruk uti vår rätta evangeliska religion”. Året därefter fastslogs i kyrkolagen att judar, muslimer och hedningar som kom till Sverige måste undervisas i tron och döpas.
Under Karl X Gustavs och Karl XII:s krig i Europa befann sig den svenska armén i länder med stor judisk befolkning. Båda dessa kungar intog en pragmatisk roll gentemot judarna och skyddade dem. Svenskarna nyttjade judarna som arméleverantörer, tolkar och myntväxlare. Karl XII var den förste svenske kung som beviljade judarna rätt att hålla judisk gudstjänst på svensk mark. Karl XII och karolinerna verkar ha varit väldigt positivt inställda till judarna. En anonym karolin skriver om judarna: ”Judarna voro våra tungor och tolkar och de nyttigaste av människor i Polen så ock här. I Polen skaffade de oss nämligen alla förråd och läto sig av ingen möda eller fara avhålla från att skaffa oss vad vi behövde. Här åter måste de fungera som våra medlare. Alltså stå vi i ständig tacksamhetsskuld till denna föraktade nation, alldenstund de, låt vara icke till sin egen skada utan till stort gagn för sig själva, så troget stått oss bi.”
Den kungliga förordningen från 1685, som föreskrev alla judars fördrivande ur Sverige, uppluckrades som sagt under Karl XII:s tid, men trädde åter i kraft i mitten av 1700-talet. I en förordning år 1741 står det: ”Alle judar, savoyarder, lindansare, komedianter med flere gycklare, vad namn de hava måge, tartare och Ziguener, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet, jämväl andre sådana utlänningar, som med barometrar, åtskillige sorters glas, te och slige mindre nödige varor inkomma samt redbare penningar med sig bortföra”, omedelbart skulle utvisas ur Sverige, varhelst de påträffas. Några år senare strök man ”komedianter” och ”savoyarder” ur listan, men inte judar, zigenare och lindansare.
Huruvida judar permanent skulle få bosätta sig i Sverige utan att döpa sig till den kristna tron verkar återkommande ha varit en fråga om att antingen dra ekonomiska fördelar av de duktiga judiska köpmännen eller försvara den kristna tron mot judarnas påstådda smädelser. Den svenska överheten kunde inte förneka att judar fått många europeiska städer att blomstra och ville nog gärna själva se detta ske i exempelvis Stockholm och Göteborg. Men samtidigt fanns det ett stort folkligt judefientligt motstånd baserat på fördomar och rädsla för det främmande.
Precis som under vikingatiden så hade inte det judiska folket något eget land utan var utspridda över världen. I brist på egna nationsgränser blev judarnas gemensamma språk, tradition och religion det som band dem samman till ett internationellt nätverk som skapade goda förutsättningar för internationell handel. Till skillnad från många kristna européer vid denna tid så kunde judarna prata samma språk med varandra samt läsa och skriva, vilket underlättade den internationella kommunikationen. Men med tanke på att kristna i Europa var förbjudna att ta ränta på lån, att judarna var förbjudna att inneha offentlig tjänst eller utföra vissa hantverk åt kristna kunder, så hade de flesta judar heller inget annat val än att arbeta som köpmän. Att judar relativt ensidigt har ägnat sig så specifikt åt just merkantila yrken berodde således inte på någon speciell läggning utan var framkallad av yttre, ofta påtvingade, omständigheter. Att anklaga judarna för att enbart arbeta med pengar är som att binda armarna bakom ryggen och sen kritisera personen ifråga för att inte använda sina händer.
Den 24 juni 1774 anlände Aaron Isaac, den förste juden att få rätt att bosätta sig i Sverige utan krav på att övergå till kristendomen, till Stockholm. Han var en sigillgravör från Tyskland som hoppades få stanna i Sverige och arbeta som gravör. Från svenska myndigheters håll fick Aaron Isaac beskedet att han skulle få stanna i Sverige, få rätt till yrkesutövning samt stora förmåner om han övergick till kristendomen. Aaron fick åtta dagars betänketid men svarade mycket bestämt: ”Käre herre, jag behöver ingen betänketid. Jag vill inte byta tro för allt guld i världen. Jag har inte kommit hit för att sälja eller byta min religion. Jag kommer aldrig att förneka min religion, genom vilken jag hoppas bli salig.”
Ett år senare ledde Aaron Isaacs ärende till slut till en kunglig resolution den 2 maj 1775 som gjorde att Sverige fick sina första skyddsjudar: Aaron Isaac, hans bror Marcus och hans kompanjon Abraham Pach. Aaron Isaac fick tillåtelse att inkalla minst 10 män över 13 år, det minimiantal som krävs för att fira judisk gudstjänst, samt anlägga en judisk begravningsplats och inkalla en rabbin. Därmed var Stockholms judiska församling grundad.
De svenskar som ville välkomna judiska bosättningar i syfte att dra ekonomiska fördelar av de judiska internationella nätverken fick nu tack vare upplysningstidens tankar om allmänna mänskliga rättigheter draghjälp av den upplyste despoten Gustav III i dragkampen mot folkliga fördomar.
Principiellt ställde sig adeln på religionsfrihetens grund, eftersom de ansåg den fria religionsutövningen leda till för statens näringsliv nyttiga konsekvenser och överensstämma ”med den nästan i alla välbeställda stater mänskligheten hedrande toleransen och tillåta samvetsfriheten, som synes vara människans medfödda rätt”.
Den 27 maj 1782 utkom det s.k. ”Judereglementet”, en samling lagar speciellt för judar som skulle möjliggöra att de fick bosätta sig i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen. Judarna fick enligt Judereglementet varken bli riksdagsmän eller ämbetsmän. De fick bara gifta sig med trosförvanter. De fick bara bosätta sig i tre svenska städer, Stockholm, Göteborg och Norrköping, och där bygga synagogor. Senare tillkom även Karlskrona som en tillåten stad. Judarna fick rätt att i dessa städer bedriva gross- och minuthandel, anlägga fabriker, delta i skeppsrederier med mera. De fick dessutom utöva vissa hantverk som exempelvis gravyr, slipning av ädelstenar och instrumentmakeri. De fick däremot inte bedriva sådana hantverk som lydde under skrå och inte bevista marknader utanför de tre städerna. Vidare fick judar endast gifta sig med andra judar, de kunde inte bli riksdagsmän och de fick inte försöka omvända icke-judar.
Dock stötte den judiska invandringen på patrull år 1806. Napoleon inbjöd Europas judar att utse representanter till en ny stor sanhedrin i Paris, ett judiskt religionsparlament. Gustav IV Adolf, som låg i krig med Napoleon, började i och med detta plötsligt se med suspekta ögon på judarna i Sverige och förbjöd all judisk invandring. År 1809 upphävdes förbudet och det svenska kommerskollegiet deklarerade att judarna i Sverige ”väsentligen gagnat det allmänna genom deras industri i åtskillige nyttige hanteringar”.
Samtidigt klagades en del över att judarna ”bredde ut sig”. Vid riksdagen 1809 påstods att om utvecklingen fortsatte som den börjat, skulle landets egna barn komma ”att sakna tillfälle att få hyra någon salubod i Stockholm, sedan nästan alla därtill tjänliga platser i staden blivit av judiske handlande upptagne”. Sanningen är dock att antalet judar i Sverige år 1815 enbart var 785. 481 i Stockholm, 215 i Göteborg, 54 i Norrköping och 35 i Karlskrona, och de ägde inte mer än 18 av Stockholms 6000 hus.
År 1835 uppdrog kungen åt kommerskollegium att utarbeta ett förslag till nytt judereglemente. Stockholms judiska församling tog då tillfället i akt och anhöll om hela reglementets slopande. ”För oss finnes ju intet annat fosterland än Sverige, emedan vi överallt annorstädes äro främlingar. Djupt nedslående vore det alltså, om vi även här skulle fortfara att betraktas som främmande, för alltid stängda inom några få punkter av riket och på ett förödmjukande sätt uteslutna från yrken, som alla andra, även främmande trosförvanter, få utöva.” Kritiken föll i god jord och år 1838 upphävdes hela judereglementet i och med det s.k. ”emancipationsediktet”, och hädanefter skulle det inte längre göras någon skillnad mellan de ”kristna svenskarna” och de ”svenska mosaiska trosbekännarna” som de officiellt hädanefter skulle benämnas.
Emancipationsediktet ledde till våldsamma demonstrationer. En mobb krossade fönsterrutor i judiska familjers hus i Stockholm. Aftonbladet publicerade rykten om att Stockholms judiska församling skulle i sin synagoga ha upplåtit förgyllda byster av sina gynnare och beskyddare. Den ena skulle enligt Aftonbladet ha föreställt ”någon, såsom det förmodas, av israeliternas egen extraktion”, en tydlig anspelning på konspirationsteorin att kung Karl XIV Johan, som var välvilligt inställd till judarna, var av judisk börd. Militären sattes in för att stoppa våldsamheterna, men de återupptogs snart igen. I den judiska församlingens ordförandes hus kastade mobben in 31 stenar. Hos många judiska familjer krossades fönsterrutor. Efter dessa pöbelupplopp upphävdes den punkt i emancipationsediktet som väckt störst anstöt: judarnas fria bosättningsrätt.
Under 1800-talets senare hälft gick den judiska emancipationen snabbt. År 1849 förklarades judar vittnesgilla, år 1854 fick de rätt att bosätta sig i alla städer i Sverige, och år 1860 fick de även äga fastigheter överallt i landet. År 1863 upphävde riksdagen förbudet mot blandade äktenskap. Den 16 februari 1870 fattade riksdagen beslut om att även mosaiska trosbekännare skulle ha rätt till alla statliga ämbeten. Riksdagsbeslutet betraktades av hela landet som epokgörande och man menade att de svenska judarnas politiska emancipation nu var genomförd.
Det som dock återstod av begränsningar var förbudet för utländska judar att bosätta sig utanför Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona, judarnas skyldighet att själva underhålla sina fattiga, och för icke-statskyrkliga att bli statsråd. De första begränsningarna upphävdes utan några större svårigheter, men den senare begränsningen upphävdes först i och med den nya dissenterlagen år 1951.
Det fanns också fortsatt mycket antisemitism i samhället, trots den judiska emancipationen år 1870. Det spreds rasbiologiska uppfattningar om att den judiska rasen tänkte och kände på ett för germanerna artskilt sätt. Utifrån det synsättet förblev en jude en främling i Sverige, även om hans förfäder bott här i generationer och blivit alltigenom svensk till uppfostran, seder och språk.
Ungefär samtidigt som de svenska judarna äntligen erhållit sina medborgerliga rättigheter och på så sätt accepterats fullt ut som svenskar, så började en stor invandringsvåg av judar från Östeuropa anlända till Sverige. I Ryssland utsattes det judiska folket för våldsamma förföljelser och miljoner judar flydde till Amerika och Västeuropa. ”Polackerna”, som de kallades, påminde de integrerade svenska judarna, som framförallt hade kommit från Tyskland, om deras eget främmande ursprung.
Rent generellt skiljde sig de svenska judarna med ursprung i Tyskland från de nyanlända östeuropeiska judarna i trosutövning och sionism. För många av de svenska judarna hade det judiska sjunkit ned till ett ganska obetydligt vid sidan av. De östeuropeiska judarna däremot var drivande i sionistiska frågor och att återuppväcka den judiska kulturen, språket och religionen.
Svenska myndigheter försökte hålla judarna utanför Sverige. År 1919 skickade utrikesdepartementet (UD) instruktioner till sina representationer i Ryssland och Tyskland om att inte bevilja judar visum i Sverige, och 1923 infördes krav på uppgift om trosbekännelse i samband med visumansökan i syfte att gallra ut judiska visumsökare.
Då flyktingfrågan i samband med nazisternas maktövertagande i Tyskland år 1933 blev aktuellt, gällde ännu den för lugna förhållanden anpassade utlänningslagen av år 1927. Enligt den kunde utlänningar fritt resa in i Sverige och vistas här i tre månader utan särskilt uppehållstillstånd, dock med undantag för just Östeuropa eftersom man annars befarade en judisk massinvandring. ”De 7000 polacker, som varje månad lära lämna Danzig för att fara till Kanada, skulle mycket hellre farit hit”, sades det då ett nytt lagförslag debatterades.
När riksdagen år 1933 debatterade händelserna i Tyskland yttrade en av högerns ledare: ”Varje land bör få sköta sina egna angelägenheter utan inblandning från andra länder.” Den i Sverige då allmänt rådande uppfattningen innebar, att de tyska judarna lämnades åt sitt öde.
En ny utlänningslag trädde i kraft 1938 och gällde fram till 1945. Socialminister Gustav Möller gjorde i en debatt år 1945 ingen hemlighet av att den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen antog en restriktiv invandringspolitik: ”Det som utmärkte den svenska politiken gentemot vissa sorter av flyktingar före världskriget – jag måste säga inte bara före kriget utan också åtminstone under de två första åren av kriget – var, att man hade en restriktiv viseringspolitik. Den innebar, att man av flera skäl icke utan vidare mottog de mycket stora mängder av personer, som ville söka sig hit till Sverige. Det är ingenting att sticka under stol med att det huvudsakligen var förföljda judar, som gärna ville ernå en fristad här i landet och därför i massor försökte komma hit. Det är riktigt, att man var mycket obenägen att ta emot något större antal av sådana, som var förföljda i sina hemländer, därför att de var judar.”
Den svenska regeringen fruktade att en generös invandringspolitik skulle reta den allmänna opinionen, ge nazismen vind i seglen och skapa förutsättningar för en judefrågas uppkomst i landet.
Före och under kriget accepterades nazisternas antisemitiska ideologi till viss del, i synnerhet rasläran. ”Arierna” ansågs vara bärare av en viss ”själ”, judarna en annan. Därför opponerade sig vissa kretsar särskilt mot judarnas roll i svenskt kulturliv. Det spreds också nazistiska vanföreställningar om judarnas makt över den s.k. storfinansen och pressen. Var en jude medlem av en bankstyrelse, framställdes han som bankens verklige styresman. Då en judisk familj ägde aktiemajoriteten i en huvudstadstidning, utmålades den som den svenska pressens herre.
Eftersom judiska tyskars pass såg likadana ut som ”ariska” tyskars, så kontaktade svenska UD de nazityska myndigheterna och framförde önskemål om att judarnas pass på något sätt skulle särskiljas från övrigas. Sverige hotade med att införa viseringstvång för alla tyska medborgare om man inte kunde särskilja de icke-önskvärda. 1938 beslöt därför de nazityska myndigheterna att samtliga tyska judars pass skulle stämplas med ett stort rött J. Detta kom att drabba alla judar som ville lämna Tyskland, även de som sökte en fristad i andra länder än Sverige. I ett brev till de svenska passkontrollerna lät svenska myndigheter meddela att tyskar med en J-stämpel i passet skulle avvisas såvida de inte redan hade svenskt uppehållstillstånd eller s.k. gränsrekommendation. För att kunna få uppehållstillstånd i Sverige krävde Sverige att den invandrades försörjning var tryggad, så att han under inga omständigheter låg allmänheten till last. När Tyskland skärpte sina bestämmelser, så att en jude som lämnade Tyskland i princip berövades alla sina ägodelar, så blev det moment 22 och mycket svårt för tyska judar att få uppehållstillstånd i Sverige.
På världskrigets första dag infördes viseringstvång för alla utlänningar, utom för de nordiska grannländerna. En båt med judiska flyktingar som kom till Nynäshamn, skickades till havs igen.
Judar som sökte skydd i Sverige likställdes inte med politiska flyktingar, som ju hade rätt till asyl. Judarna skulle inte tillerkännas denna rätt därför att de lämnat sitt hemland ”på grund av ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter och där känna vantrevnad”.
Enligt utlänningslagen skulle utlänningar avvisas vid gränsen av polisen om skälig misstanke förelåg, att utlänningen lämnat sitt hemland för alltid. Detta var just fallet med judarna, som för att få utresetillstånd måste förbinda sig att inte återvända. För personer med ett J i passet skulle inresa ej medges, förrän myndigheterna funnit skäl att motta honom. Man ville förhindra att tyska judar reste in i Sverige utan att på förhand ha erhållit uppehållstillstånd. Många flyende judar tvingas tillbaka till Tyskland av svenska gränspolisen.
År 1941 lättade Sverige på de hårda restriktionerna och medgav inresetillstånd åt personer som hade mycket nära förvanter i Sverige som kunde garantera att de inte kom allmänheten till last. Men nu var det för sent. Tyska Gestapo utfärdade ett utreseförbud för alla judar under 60 år och påbörjade förintelsen av det judiska folket. År 1930 var judarna i Sverige 6 633 personer till antalet. Då kriget bröt ut hade Sverige släppt in omkring 5 000 flyktingar varav cirka 3 000 judar. Detta ska ses i relation till att cirka 300 000 judar flytt Tyskland mellan åren 1933–39. Först när krigslyckan för Nazityskland vänt lades den svenska flyktingpolitiken om och man tog exempelvis emot norska och danska judar. Mot krigsslutet tog Sverige emot hundratusentals flyktingar.
Före kriget var det en ledande grundsats för svensk flyktingpolitik att hellre hjälpa ett mindre antal på ett effektivt sätt än att lämna ineffektiv, ”på lång sikt för personer nedbrytande hjälp åt något större antal”. I takt med krigets verklighet började den restriktiva svenska flyktingpolitiken utsättas för skarp kritik och en parlamentarisk kommission tillsattes. Sammanfattningsvis yttrade kommissionen: ”Undersökningskommissionen är fullt medveten om de oöverstigliga svårigheter, som kunnat uppkomma vid en obegränsad flyktingström till vårt land. I betraktande av det avsevärda antal flyktingar, som i ett senare skede av kriget mottagits här i landet, har kommissionen emellertid kommit till den uppfattningen, att de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra. Först under hösten 1941 ändrades den svenska inresepolitiken bl.a. med avseende på judiska flyktingar från Tyskland. Ungefär samtidigt hade man emellertid där övergått från den form av judarnas eliminering, som bestått främst i framtvingad utvandring, till deras eliminering genom massdeportationer med därefter följande likvidering, och i samband därmed förbud för judar att utresa ur Tyskland införts. Omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent.”
En särskild händelse som fick opinionen att vända var då Adolf Hitler i september 1943 fattade beslut om att judarna i Danmark skulle likvideras. Vid morgongudstjänsten i Köpenhamns synagoga den 29 september, den judiska nyårsdagen, underrättades de närvarande om vad som hotade. Också den svenska regeringen blev informerad och erbjöd Tyskland att ta emot samtliga danska judar. Tyskland svarade inte på Sveriges erbjudande. När razzian begynte natten mellan den 1 och 2 oktober gömdes de danska judarna hos bekanta, på sjukhus eller hos informerade obekanta. Med hjälp av små och stora båtar, segelbåtar och roddbåtar, lyckades 93% av judarna i Danmark tack vare sina icke-judiska landsmän undvika tyska kontrollbåtar och i skydd av mörkret nå Sveriges kust. De tyska judeförföljelserna i Danmark framkallade en svensk enighet utan dess like. När flyktingarna landstigit på Sveriges kust, ofta på hamnlös strand, mottogs de av allmänheten och av myndigheterna med stor hjärtlighet. Alla fröjdade sig över deras räddning. Ett sådant mottagande hade knappast någonsin kommit flyktingar till del. Deras placering och underhåll erbjöd visserligen många problem, men löstes utan större svårigheter, beroende på den vilja att hjälpa, som alla hyste.