Idag var vi en av 66 värdförsamlingar för konferensen Pingst Ledare. På grund av de nya corona-restriktionerna så var vi en av 18 värdförsamlingar som kunde mötas fysiskt i vår kyrka.
Jag är mycket glad över tonen i det budskap som Daniel Alm och Ruth Hasselgren predikade. Att vara en andlig ledare handlar om att följa Jesus. Kyrkan finns till för dem som ännu inte är där. Sätt Jesus först. Sök upp syndarna, umgås med dem, erbjud förlåtelse och frälsning i Jesus. Det är vad det handlar om.
Man skulle nästan kunna säga att detta är essensen av att vara pingstvän: Fokus på Jesus leder till engagemang för samhällets utsatta.
I vår lokala eftermiddag berättade Hans Wikström om några av samhällets svåraste utmaningar. En stor del av vår befolkning är födda utomlands, något som tyvärr ofta leder till utanförskap och svårare att få arbete och komma in i samhället. Det finns alldeles för många som lever i eller drabbas av missbruk. Stor ensamhet bland äldre. Osv.
Sen fortsatte Maria Flodin och berättade om några av församlingens utmaningar, som man skulle kunna sammanfatta i att det finns en risk att vi i kyrkan blir för innestängda.
Sen var det min tur att predika en sammanfattning av dagen på 10 minuter. Jag utgick ifrån det bibelord som Daniel Alm hade läst i sin avslutning:
”Sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger.”
Efesierbrevet 6:15
De ”skor” som Paulus skriver om i Efesierbrevet, är de romerska soldaternas sandaler. De hade små järn-dubbar under skon som gjorde att de 1) kunde stå fasta i en hård strid, och 2) kunde marschera längre och snabbare i svår terräng. Dessa två fördelar gav ofta den romerska armén ett övertag i krig.
Sen tog jag fram mina vandringskängor jag brukar ha i fjällen! Jag gillar att fjällvandra och bestiga berg. Men för att klara av att gå upp för ett berg, då måste man ha rätt skor. Det går inte att halka omkring i ett par sommardojor.
Ska vi kunna ge ”mer Jesus till folket”, så måste vi ha rätt skor. Vi måste ta på oss ”villighetens skor” och gå ut i samhället och hjälpa de som har det svårt av ett eller annat skäl. Jesus har gett oss ett uppdrag att gå ut i världen, han har lovat att vara med oss, vi vet om att det finns stora behov, så det ända som fattas är att vi också de facto är ”villiga” att gå. Stänger vi in oss i kyrkan och pillar oss själva i naveln så kommer evangeliet ingenstans.
Tack var sina skor kunde de romerska soldaterna gå längre och snabbare, trots svår terräng, än fienden. Att vi har fått ta emot evangeliet och fått frid i vårat hjärta gör att vi vill sprida detta evangelium till fler människor som ännu inte har hört talas om Jesus.
Vi är ”beredda”, ”redo” och ”villiga” att gå längre än vad vi kan se, att ”gå över bergen” för att ”förkunna frid och frälsning” och ”bära fram goda nyheter”, som Jesaja profeterar:
”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: ”Din Gud är konung!””
Jesaja 52:7