Jag har en förkärlek för detaljer. När jag hänger upp en tavla är det viktigare att den är 1 cm åt rätt håll än hur den ser ut. När jag spelar gitarr är jag mer upptagen av att göra en snygg plock-övergång mellan Am och C än att hålla takten. När jag köpte bil var det viktigare att den var blå än vilken motor den hade.
I mitt amatörmässiga arbete med att försöka översätta Nya testamentet ser jag många såna där detaljer. Som exempelvis att Markus påfallande ofta skriver ”han” eller ”honom” istället för ”Jesus”.
För dig kanske detta inte spelar någon som helst roll, men för mig blir det stort! Jag ska försöka förklara varför.
När man läser den grekiska grundtexten av Markusevangeliet får man känslan av att Simon Petrus energiskt och inspirerat sitter och berättar för Markus om allt han såg sin älskade vän Jesus göra. Om man är ett ögonvittne som själv varit med på plats så är det ju i talspråk vanligare att man berättar om vad ”han” gjorde, än att berätta om vad ”Jesus” gjorde. Åtminstone om man har en nära relation till personen man berättar om. Exempelvis står det i grundtexten i Markus 1:35-39 ”han” eller ”honom” inte mindre än sju gånger:
”35Väldigt tidigt, medan det fortfarande var natt, klev han upp och begav sig till öknen och bad. 36Simon och de andra som var med honom följde efter, 37och när de hittade honom sa de till honom: ”Alla söker dig”. 38Han svarade dem: ”Låt oss gå till grannbyarna så att jag kan predika där också, för det är därför jag har kommit. 39Han predikade i deras synagogor i hela Galileen, och han drev ut demonerna.” (Mark 1:35-39, min översättning)
Folkbibeln byter ut två av dessa ”han” till ”Jesus”, och jag kan förstå det för det blir lite språkligt klumpigt annars.
Men för mig blir detaljerna en andlig insikt! Tänk att vi får vara ”han” med Jesus! Tänk att vi får ha en så nära personlig relation med Jesus att när vi berättar om honom så säger vi ”han” gjorde si, ”han” gjorde så.
Samtidigt som Jesus är universums Herre och alla knän skall böjas inför honom, så tillåter han sig vara “du och jag” med dig och mig. Han blir oss så nära att vi med glädje och entusiasm vittnar om “honom”, vad ”han” har gjort i våra liv.