Matteus 5:38-42 – Vänd andra kinden till

³⁸ Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. ³⁹ Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom. ⁴⁰ Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också. ⁴¹ Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. ⁴² Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.

Matteus 5:38-42

• ”Ni har hört att det är sagt” … ”Jag säger er”
  • I Bergspredikan så jämför Jesus Gamla förbundets synsätt med det Nya förbundets när han upprepade gånger kontrasterar Gamla testamentets ”ni har hört att det är sagt” med Nya testamentets ”jag säger er”.
  • Alla som har varit på den plats där Jesus höll sin Bergspredikan slås över det faktum att det inte på långa vägar är ett ”berg” som Matteus skriver (Matt 5:1), utan snarare en ”slätt” som Lukas skriver (Luk 6:17). Detta beror på att Matteus gör en koppling mellan det Jesus säger i sin Bergspredikan med den lag Mose fick när Israel ingick förbund med Gud på Sinai berg. Det Mose lag på Sinai berg är för Israel, är Jesu Bergspredikan för Guds rike.
    • Det kan ibland vara lätt hänt att man som kristen läser om alla krigen i Gamla testamentet och tar det som inteckning för att även vi ska kriga, men då har man missat att enligt Hebreerbrevet lever vi i ett ”nytt förbund” som är ”bättre” än det gamla (Heb 8:6–8). Vi kristna ska inte leva kvar i det gamla förbundet utan istället låta den helige Ande få sprida Guds rike i världen så att det blir på jorden så som i himlen.
  • Eftersom de gammaltestamentliga Bibelord Jesus kontrasterar med i sin Bergspredikan kommer från Mose lag som ingick i det judiska rättssystemet gäller Jesu bud i det Nya förbundet på samma sätt som Mose lag gällde i det Gamla förbundet. Jesu uppmaning att avstå från att hämnas och istället vända andra kinden till är alltså mer än bara en privatreligiös hållning, det är en allmän princip för alla som tillhör Guds rike.
  • OM Jesus hade velat att vi skulle använda våld i självförsvar mot ett orättfärdigt angrepp, då hade han visat det i Getsemane när han angreps av ”en folkhop med svärd och påkar” trots att han inte hade gjort något ont. När en av hans lärjungar drog sitt svärd för att försvara Jesus mot angriparna så sa Jesus till honom att: ”Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?” (Matt 26:47–53). Jesus kunde alltså mycket väl ha försvarat sig själv, men avstod, dels för att hans död ingick i Guds plan, men också för att visa oss ett exempel på hur vi ska bemöta de som angriper oss för vår tro på Jesus.
  • Ett annat exempel på när lärjungarna ville ta till våld finner vi på vägen till Jerusalem. När Jesus inte tas emot av samarierna vill Jakob och Johannes hämnas genom att förgöra dem med ”eld från himlen” (Luk 9:53–55). Jesus tillrättavisar sina arga lärjungar och går sen vidare. Hämnd och våld ankommer helt enkelt inte oss kristna som vandrar i Jesu fotspår.

• Öga för öga och tand för tand.
  • Jesus hänvisar till Mose lag där det för vissa brott fanns utrymme för att ge igen ”öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot” (2 Mos 21:24). Men denna lag fanns framförallt till för att begränsa hämndbegäret så att man inte gav igen för mycket.
    • Men problemet med ”hämnd” är att den förstör både den som får straffet och den som utför straffet. Genom att hämnas blir du ironiskt nog själv det som du vill straffa någon annan för.

• ³⁹ Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom.
  • Jag finner det anmärkningsvärt att Jesus säger: “om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom”. Eftersom de allra flesta människor är högerhänta blir man normalt sett slagen på den vänstra kinden, så varför nämner Jesus uttryckligen den högra?
    • På Jesu tid var det nämligen inte ovanligt att man visade sin auktoritet och överlägsenhet genom att slå någon med baksidan av handen. En romare kunde slå en jude på detta sätt, en herre sin slav, en man sin fru, dvs. ett omvänt eko av Paulus vision: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).
    • Men om den som blir slagen då svarar med att vända upp sin vänstra kind visar det att man vägrar acceptera det förtryck man utsätts för och vill bli behandlad som en jämlik. Den som slog ställs då inför ett dilemma; antingen slå en jämlik på den vänstra kinden eller sluta slå och på så sätt indirekt visa att man inte längre har någon auktoritet. Genom att vända andra kinden till visar vi att våld inte kan besegra den som inte längre är rädd för ”dem som dödar kroppen men inte kan döda själen” (Matt 10:28).
    • Genom att inte slå tillbaka avväpnar vi vår motståndare och stoppar den våldsspiral av hämnd som har pågått ända sedan urminnes tider. Enda sättet att få stopp på våldet är att någon väljer att inte slå tillbaka och istället erbjuda en väg till försoning. Just detta gjorde Jesus på korset och vann på så sätt en seger över Djävulen. När vi förstår att döden inte kan skilja oss från Kristus och inte längre är rädda för att dö (Rom 8:35–39), då har våldsverkarna inte längre någon makt över oss (Joh 14:30).
  • Det Jesus undervisar om i den här delen av Bergspredikan betecknar jag som ”pacifism”.
    • Ordet ”pacifist” är sammansatt av de två latinska orden ”pax” och ”facere”, och betyder ”fredskapare”. I den latinska översättningen av Bibeln förekommer ordet bland annat i Jesu Bergspredikan: “Saliga är de som skapar frid [pacifici], de skall kallas Guds barn.” (Matt 5:9). Att vara kristen pacifist är mer än att bara avstå från våld, det är också att aktivt skapa fred.
    • Kristen pacifism var den allmänt erkända kristna hållningen de första 300 åren och har sedan dess funnits representerad bland väckelsegrupper, såsom exempelvis franciskaner, valdensare, anabaptister, kväkare och de ursprungliga pingstvännerna.
    • Min definition av en kristen pacifist är: en person som går i Jesu fotspår (1Pet 2:21) genom att avstå från att hämnas (Rom 12:18–19) eller löna ont med ont (Rom 12:17) och istället besegrar det onda med det goda (Rom 12:21) genom att älska sin fiende (Matt 5:44) och skapa fred (Matt 5:9) genom att erbjuda försoning, föra folk samman och arbeta mot orättvisa levnadsförhållanden och maktstrukturer (Gal 3:26–29).

• ⁴⁰ Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också.
  • Genom att ge din motståndare alla dina kläder kommer det uppstå en situation där du står naken bredvid en person som har alla dina kläder i sin hand, vilket i en mellanösternkultur skulle innebära stor skam för den som orsakade dig detta. Genom att klä av dig naken klär du av din motståndare hans makt över dig. Alla som ser detta kommer betrakta din motståndare som en orättfärdig angripare. Genom att inte bara vara passiv har du alltså avslöjat det orättfärdiga beteendet hos den som försöker våldföra sig på dig och erbjudit honom en möjlighet att inse sin dumhet och ge dig dina kläder tillbaka.

• ⁴¹ Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. ⁴² Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
  • En romersk soldat fick enligt romersk lag kräva av en judisk man att bära hans utrustning en mil, men inte mer. Vem som helst kunde bli tvingad att utföra uppgifter åt romarna, något vi exempelvis ser när Simon från Cyrene tvingas bära Jesus kors (Mark 15:21). Genom att inte bara acceptera soldatens krav utan gå en mil till avslöjar man den romerske soldatens orättfärdiga krav och tvingar honom att sluta sin aggression alternativt begå ett romerskt lagbrott. Den romerske soldaten måste nu oväntat vädja till den judiske mannen att själv få bära sin utrustning. Därmed har pacifisten fått initiativet och erbjudit soldaten en chans till försoning.