Sitter på tåget hem från Pingst Pastor-konferensen i Stockholm och försöker samla mina intryck och reflektioner. Det är en väldigt viktig och definierande konferens för oss pingstpastorer. Vi möts en gång om året, kalibreras, får lyssna till vår föreståndare, ber och möter Gud tillsammans. En oerhört viktig mötesplats för oss pingstpastorer som också får stor påverkan på våra församlingar och pingströrelsen som helhet.
En aha-upplevelse var när alla som var med för första gången kom fram på scenen. Det var förvånansvärt MÅNGA unga tjejer som var med för första gången. Väldigt roligt att se :)
Min andra reflektion är från Torbjörn Aronsons seminarium ”Glokal pentekostalism i Sverige”. Jag tror det var en ögonöppnare för många att få siffror på hur många migrantförsamlingar det numera finns i Sverige. Mellan 1974-2019 grundades det 263 svensk-språkiga pingstförsamlingar i Sverige, och 229 migrantförsamlingar. 57% av migrantförsamlingarna har sitt ursprung i Afrika, 24% i Latinamerika och 10% i Asien.
Om alla dessa pentekostala migrantförsamlingar hade räknats in i Pingströrelsen hade Pingst varit ansenligt mycket större. Och kraftigare. För migrantförsamlingarna har mycket att bidra med till svenska Pingströrelsens, exempelvis bön. En svårighet som man dock inte får sticka under stolen med är många migrantförsamlingars överbetoning på apostoliska ledare, tiondegivande och framgångsteologi. Men å andra sidan har många av oss svenska pingstvänner måhända underbetonat detta de senaste tiotalen åren pga. den gamla konflikten med Trosrörelsen.
Egentligen skulle man kunna säga att det lite förenklat, finns minst två pingströrelser i Sverige just nu: en svensk sammanhållen och en väldigt blandad med Anden som gemensam nämnare.
Utmaningarna för oss gammelsvenska pingstvänner stavas ”integration”. Dvs. att mötas, lära av varandra och bli någonting nytt tillsammans. Vi svenskar behöver ånyo lära oss bönens kraft. Migranter behöver lära sig den svenska synen på ledarskap. Vi behöver hjälpas åt att vinna nya människor för Jesus i de städer där vi bor. Inte minst andra generationens invandrare, som har föräldrar som är starkt knutna till sitt hemlands religiösa tradition men växer upp i ett sekulärt Sverige med allt vad det innebär.
Vi svenska pingstvänner har de senaste 100 åren sänt många missionärer till Afrika, och nu sänder Gud tillbaka frukten av vårt missionsarbete. Vi behöver välkomna med öppna armar!
Min tredje reflektion är från ett samtal jag hade med två kollegor. Varför är inte Pingst så engagerad för miljön och klimatet egentligen? Vi borde ju vara det eftersom Gud älskar sin skapelse. Jesus blev människa. Det första budet vi fick var att förvalta jorden.
Förmodligen beror vårt ointresse på att vi i Pingst traditionellt sett har ansett det viktigare att leda människor till frälsning än att rädda miljön. ”Vi räddar själar, inte sälar” är ju ett känt begrepp inom Pingströrelsen. ”Jorden ska ju ändå brinna”, är ett annat känt citat. Frågan är vad pingstvännerna i Australien tycker om det tänket nu?
En fjärde reflektion är något som Daniel Alm lyfte i förbifarten i sin visionspredikan. Jag tror han sa ungefär så här: ”bort med folk som tar betalt för profetiska budskap”.
Ni som följt mig vet att jag ibland har reagerat väldigt kritiskt mot s.k. ”profeter” som snarare är ”profitörer”. De tar betalt av psykiskt svaga och lättmanipulerade människor och lurar dem på tusentals och hundratusentals kronor. Det förekommer. Men det är INTE okej.
Vi pingstpastorer behöver bli kända för ”karismatik med integritet”. Vi tvingar oss aldrig på någon, men vi ber och profeterar gärna för de som vill. Och det finns de med den profetiska gåvan som vi gärna bjuder till församlingen och som vi litar på, och de är värda sin lön precis som andra predikanter. Det är viktigt att den profetiska gåvan fungerar på ett sunt och förtroendefullt sätt, och inte missbrukas av skrupellösa kvacksalvare.
En femte reflektion handlar om Pingströrelsens bibelsyn och framgångsteologi. Flera av predikningarna på Pingst Pastor var underbart bra och jag blev väldigt personligt berörd och inspirerad. Men samtidigt, om man nagelfar dem och analyserar exegetiskt, så hittar man nog lite framgångsteologi här och lite positivt tänkande där. Sådant är inte i min smak. Men personligen filtrerar jag bort det framgångsteologiska ”Name it and claim it!”-tänket och tar istället vara på det goda och sunda i predikningarna.
Men det är ändå intressant att vi som ju tror på Bibeln 100% och är väldigt konservativa i vår bibelsyn ändå är det samfund som förmodligen läser minst bibel på våra gudstjänster och när vi väl gör det så läser vi ofta en parafras. Och om någon skulle nagelfara våra predikningar skulle man nog hitta många exegtiska småfel, trots att vi värdesätter Bibeln så högt. Jag tror detta beror på att vi redan accepterat att vi tror på Bibeln, och därför fokuserar vi istället mer på att folk ska få möta Jesus och uppleva Guds Ande till förändring. Ur det perspektivet blir det därmed logiskt att exempelvis dela ut lättlästa bibelöversättningar när vi evangeliserar, trots att vi egentligen är väldigt noga med bibelöversättningar i andra sammanhang.
Men med det sagt, så är det nog bra att hålla ett litet vakande öga så att inte allt för mycket framgångsteologi smyger sig in i Pingströrelsen. Vi kan nog filtrera det mesta, men det får inte gå till överdrift. För oss är inte framgång ett rikt liv med tjänare och en stor lägenhet, utan mötet med Jesus och glädjen att få evangelisera.
Eller som pastor Dominic Yeo sa: allt som hände på korset är bra, men stanna inte där, utan upplev också pingsten. Vid korset finns frälsning och förlåtelse och helande. Men vid Pingsten finns tro i aktion, mission, vision, seger över synden.
Avslutningsvis, jag tyckte det var så underbart fint att se hur mycket Pingströrelsen längtar efter mer av Gud. Det var mycket sång i anden, nästan vid varje lovsångstillfälle. När det bjöds in till förbön en av kvällarna var det fler som gick fram för förbön än som stannade kvar i bänkarna. Och då är vi ändå 600 pastorer och ledare som redan tjänat Gud under många år och upplevt mycket med Herren. Men kanske är det så att ju mer man upplevt av Herren desto mer längtar man efter ännu mer. Det finns en oerhört stor längtan hos oss pingstpastorer att få uppleva ännu mer av Gud. Vi längtar efter ett andligt genombrott och att få nå ut med evangeliet om Jesus.