2 Mos 2:11–25 – Mose flyr till Midjan

¹¹En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. ¹²Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. ¹³Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: ”Skall du slå din landsman?” ¹⁴Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev förskräckt och tänkte: ”Då har saken i alla fall blivit känd.” ¹⁵Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn. ¹⁶Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom för att hämta upp vatten och fylla hoarna och vattna sin fars får. ¹⁷Då kom herdarna och drev bort dem, men Mose grep in och hjälpte dem och gav deras får vatten. ¹⁸När de kom hem till sin fader Reguel, sade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” ¹⁹De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren.” ²⁰Då sade han till sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom att äta med oss.” ²¹Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²²Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gersom, ”för”, sade han, ”jag har blivit främling i ett främmande land.” ²³Det gick en lång tid, och under den tiden dog kungen i Egypten. Men Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. ²⁴Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.

• ¹¹En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. ¹²Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.
  • Mose var vid denna tidpunkt 40 år och en mycket lärd man. Han var Faraos dotterson (Heb 11:24-29) och hade vid det egyptiska hovet blivit ”undervisad i egyptiernas hela visdom” (Apg 7:22-23), samtidigt somhans hebreiska mamma hade berättat för honom om hans hebreiska bakgrund.
  • Egyptierna var ett väldigt rasistiskt folk vid denna tid. Exempelvis ansåg de det ”avskyvärt” att ens äta tillsammans med hebréer (1Mos 43:32). Egyptierna äter inte ens tillsammans med Josef, när han var en av egyptiernas ledare.
  • Mose, som har en mycket hög position i det egyptiska riket, beger sig ut i landet för att inspektera sina landsmäns situation och skapa sig en bild av helheten.
  • Mose ser den orättvisa egyptiska behandlingen av hans hebreiska broder, men väljer att agera utanför den egyptiska lagens ramar. Mose vet att han agerar olagligt eftersom han innan mordet ”tittar åt alla håll” för att se om någon ser honom, och sen efter mordet ”gömmer honom i sanden”.
    • Mose hade en hög position vid det egyptiska hovet och kunde ha befallt den egyptiska vakten att sluta misshandeln, alternativt ropa på hjälp. Men Mose väljer att ta saken i egna händer och inte bara stoppa misshandeln, utan även hämnas genom att slå ihjäl egyptiern (Apg 7:25).
    • Mose ställs inför ett klassiskt dilemma; hur stoppar man orättvisa när den kommer från myndigheterna? Ska man ta saken i egna händer? Ska man göra revolt? Ska man protestera? Ska man foga sig?
      • Kortfattat är den nytestamentliga principen följande: Man ska underordna sig myndigheter (Rom 13:1) och be för dem (1Tim 2:1–2), men om de befaller oss troende att gå emot Guds vilja är måste vi ”lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29), även om det innebär att man som en konsekvens då hamnar i fängelse. Om man blir illa behandlad ska man inte hämnas, utan överlämna domen åt Herren (Rom 12:19) eftersom att även om vi lever här i världen, så ska vi troende, som ju tillhör Guds rike och har vårt medborgarskap i himlen (Fil 3:20), inte strida på världens sätt (2Kor 10:3–5).
      • Enligt min åsikt så gjorde Mose rätt som reagerade på de egyptiska myndigheternas orättvisa behandling av hebréerna, men han valde fel sätt att reagera. Mose borde inte ha tagit saken i egna händer och mördat egyptiern. Förmodligen hade det räckt om Mose, som ju var en del av det egyptiska hovet, befallt egyptiern att sluta misshandla hebrén. Men med tanke på den utbredda rasismen i det egyptiska samhället finns det dock en viss risk att Mose då själv skulle ha råkat illa ut och ansetts som en hebreisk förrädare. Då hade han troligtvis ändå varit tvungen att fly till Midjan, men hade åtminstone inte varit en mördare.
      • Anledningen till att Mose tar saken i egna händer och mördar egyptiern istället för att enkelt befalla honom att sluta, är för att Mose hade ambitionen att bli hebréernas ledare. Mose trodde att hebréerna ”skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand” (Apg 7:25). Genom att själv med egna händer rädda en hebré ville han bli hebréernas ”frälsare”. Men detta ingick inte i Guds plan och därför misslyckas den. Det är nämligen Gud som är hebréernas frälsare, och Gud vill rädda Israel på ett annat sätt än genom våld och uppror.
  • Även vi idag kan känna igen oss i den egyptiska rasism Mose såg hebréerna drabbas av. När vi svenskar ser den rasism invandrare och flyktingar möter, frestas vi kanske att slå tillbaka mot rasisterna. Men vår kamp är inte mot kött och blod, och vi behöver istället vända oss till Gud i bön samtidigt som vi på bästa sätt försöker hjälpa utsatta människor att komma in i och bli en del av samhället.

• ¹³Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: ”Skall du slå din landsman?” ¹⁴Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev förskräckt och tänkte: ”Då har saken i alla fall blivit känd.” ¹⁵Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn.
  • Mose visste att han var en hebré, och han trodde att Gud ville använda honom som ledare för att rädda Israels folk (Apg 7:25). Och på sätt och vis stämmer ju det, men Guds plan var aldrig att göra Mose till Israels frälsare, eller att rädda Israel genom våld och uppror. Guds plan var inte att rädda Israel genom det våldsamma svärdet, utan genom den ödmjuka herdestaven.
  • När Mose inser att hans mord är avslöjat flyr han för sitt liv till Midjans land. Mose trodde förmodligen att hans ambition att rädda Israel nu helt hade misslyckats och att det nu inte fanns något mer Mose kunde göra.
    • I detta har Mose helt rätt och han har nu kommit exakt dit Gud vill ha honom. Gud kan använda Mose som ett verktyg för att rädda Israel först när Mose inser att det inte är Mose, utan Gud, som ska rädda Israel.
    • Ledarskap i Guds rike handlar om att låta Gud leda, eller som Johannes Döparen uttrycker det; ”Han måste bli större och jag mindre” (Joh 3:30). Är man stor i sig själv och tänker ut sin egen plan behöver Gud ödmjuka och bygga upp på nytt.
    • Efter 40 år av mänskligt sett perfekt utbildning och förberedelse, misslyckas Mose att bli ledare för Guds folk vid första försöket. Men efter 40 år av Guds utbildning bland fåren i Midjan, så kommer Mose att vara redo att gå in i sin uppgift att rädda Israel från slaveriet i Egypten.
  • Vad hade hänt om Gud hade delgivit sin plan för Mose redan från början? Vad hade hänt om Gud sagt till Mose att han ska gå till Farao och kräva Israels befrielse genom att förvandla en stav till en orm, eller förvandla Nilens vatten till blod, eller att hela Israel kommer att gå torrskodda genom Röda havet medan Faraos soldater drunknar?
    • Förmodligen hade Mose aldrig gått med på detta eftersom han inte hade tålamod nog och det var dessutom alldeles för konstigt och avlägset för en prins av Egypten att bete sig på det där sättet. Mose behövde kliva ner från sin höga position och ödmjuka sig ute i öknen. Mose behövde förstå att det var Gud som skulle befria Israel, och inte Mose.

• ¹⁶Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom för att hämta upp vatten och fylla hoarna och vattna sin fars får. ¹⁷Då kom herdarna och drev bort dem, men Mose grep in och hjälpte dem och gav deras får vatten. ¹⁸När de kom hem till sin fader Reguel, sade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” ¹⁹De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren.”
  • Reguel, även kallad Jetro, var präst i Midjan och troligtvis, precis som Mose, en släkting till Abraham. I 1Mos 25:1–2 ser vi att Midjan var Abrahams barn med Ketura. Prästen i Midjan var således en tillbedjare av den sanne Guden och det är ingen slump att Gud för Mose just till honom för att få lära sig mer om Abrahams Gud.

• ²⁰Då sade han till sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom att äta med oss.” ²¹Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²²Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gersom, ”för”, sade han, ”jag har blivit främling i ett främmande land.”
  • Guds plan för Mose var att han skulle bli ledare för Israel. Men hur blir man en bra ledare? Är det genom landets bästa utbildning? Är det genom de rätta kontakterna vid hovet? Är det genom att få den finaste titeln? Eller är det bland fåren i öknen?
    • Precis som Jesus, så lämnade Mose sitt kungliga palats för att leva på ett enkelt och ödmjukt sätt bland vanliga människor. Mose gick från att ha varit en prins vid ett av de mäktigaste rikena i världen till att valla någon annans får. Mose gick från att ha ägt allt, till att inte ens äga fåren han vallar.
    • Efter 40 år vid Egyptens hov lärde sig Mose att han var speciell. Nu är det dags för Mose att i 40 år i Midjans öken lära sig att Gud är speciell. Mose fick lära sig under 40 år att inte ha sig själv och sin position som fokus. Mose fick lära sig att ta hand om får för att kunna bli en Guds herde för folket.

• ²³Det gick en lång tid, och under den tiden dog kungen i Egypten. Men Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. ²⁴Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.
  • När Israel plågas av slaveriet ropar de till sin Gud. Ofta leder lidande och besvär till att vi desperat vänder oss till Gud i bön. Även om inte Gud har sänt oss lidandet så leder lidandet indirekt till att vi kommer närmare Gud, och i den meningen kan lidande vara bra för vårt andliga väl och ve.
    • Ibland är det svårt att veta varför bönesvar inte kommer direkt när man ber, men man behöver lära sig att Gud ger bönesvar när Guds tid är inne. Ibland måste man ödmjukt stilla sig och invänta rätt tid.
  • Gud svarar på Israels bön, inte pga. Israel i sig självt, utan pga. att Gud ingått förbund med Abraham. Guds löften är eviga och han sviker inte sitt förbund.
    • På samma sätt kan vi vara trygga i att om vi bekänner Jesus som vår Herre och Frälsare så tillhör vi Gud och han kommer att lyssna på våra böner, men inte för att vi är så rättfärdiga i oss själva, utan för att Gud har ingått förbund med oss i Kristus.
  • På samma sätt som Mose 40 år tidigare, i vers 11, ”såg” hebréernas situation och försökte gripa in och rädda Israel, så ”såg” Gud Israels situation nu i vers 25, och bestämmer sig för att rädda dem. Efter Moses tafatta försök att bli en mänsklig frälsare är det nu Guds tur att träda in på den historiska scenen och visa vad han går för. I nästa kapitel presenterar sig Gud för Mose med sitt namn ”Jag är den Jag Är” (2Mos 3:14) och visar både Mose och Israel att det är GUD som ÄR Israels frälsare, och inte någon annan.