Jag minns när jag som 20-åring stod på knä och städade en toalett inne på Stockholm Karismas härbärge. Lägre ner på samhällskalan kan man knappast sjunka, tänkte jag, samtidigt som jag tog i för att kunna skura bort det intorkade bajset som någon hemlös knarkare skitat ner.
Men det bestående intrycket från denna händelse är inte kräkreflexerna som startas varje gång jag tänker på det, utan att jag blev så förvånad över hur glad och lycklig det gjorde mig att frivilligt få betjäna samhällets mest utsatta människor. Det finns en oförklarlig salighet som bara går att erfara när man tvättar någon annans fötter. När man betjänar en medmänniska. När man med sina händer skurar en knarktoa.
Den känslan av glädje jag upplevde vid den där toaletten är fortfarande en drivkraft för mig än idag. Den har fått mig att inse att mitt liv inte handlar om att tjäna pengar, utan om att tjäna människor. Det är också där, vid sådana tillfällen, som jag ofta har kunnat dela evangelium med en medmänniska, inte för att jag vill pracka Bibeln på folk, utan för att evangelium är Jesu räddning till en medmänniska. Gud har ju utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron.
Även om samhället ofta tittat snett på oss kristna, så har vi kristna alltid vunnit dess respekt när vi engagerat oss för de svaga i samhället. Något annat kunde väl samhället inte göra, med tanke på att vi ju ofta får gör det smutsjobb som de själva orsakat men inte vill städa upp efter sig. Men, samtidigt som samhället ofta visa uppskattning när vi kristna engagerar oss för samhällets svaga, samtidigt är de just nu i fullt sjå med att utvisa somliga av oss. Ja, jag skriver ”oss” därför att den som tagit emot Jesus och blivit kristen har blivit en del av ”oss”; en äkta broder eller syster i tron. Så som myndigheterna behandlar dessa våra minsta bröder och systrar, så behandlar de alla oss kristna.
Jag tror att vi just nu befinner oss i en ny tid i kyrkans historia i Sverige. Vi befinner oss i en tid då många av oss kristna blir utlämnade åt domstolar, som ska avgöra om vi är genuint troende eller inte. Det positiva med detta är att den helige Ande leder oss i vad vi ska säga, han talar genom oss och vi får möjlighet att vittna om vår tro på Jesus. Men det negativa med detta är ju att resultatet tyvärr alltför ofta blir att samhället ämnar utvisa kristna till länder där kristna förföljs och mördas. Detta är vår tids förföljelse.
Hur får vi ett stopp på denna orättvisa? Hur kan vi hjälpa våra kära bröder och systrar som har den olycksaligheten att inte få ha ordet ”Svensk” i sitt pass? På ett generellt plan ska vi naturligtvis vara lyckliga över att vi åtminstone har ordet ”Kristen” i vårt himmelska pass. Guds rike har inga gränser och den helige Ande ger oss styrka oavsett vilket världsligt land vi befinner oss i. Men på ett mer specifikt plan behöver vi fortsätta kämpa denna Davids kamp mot Goliat. Även om vi möter ack så många motgångar, så är inget berg för stort för att flytta. Om vi hjälps åt.
Vi måste fortsätta att hjälpa alla våra medmänniskor, och framförallt våra bröder och systrar i tron. Vi måste fortsätta vara den barmhärtige samariten åt alla sargade vi möter på vår väg. Vi måste fortsätta höja våra röster för att uppmärksamma samhället på den orättvisa som just nu sker överallt i vårt land. Vi måste uppmana våra politiker att stoppa detta och förändra våra lagar. Men framförallt, vi måste fortsätta be för våra bröder och systrar som riskerar att utvisas. Detta är vår tids förföljelse, och Jesus har inte lovat att ta oss ut ur den här världen, men han har lovat att vara med oss, och när vi tillsammans hjälps åt har vi möjlighet att vara Kristi utsträckta hand till vår broder eller syster i nöd.