En äldre man gick omkring och bräkte som en get när jag väntade på flyget till Nepal. Jag hade precis besökt en afghansk församling i Aten för att hitta en Bibellärare som kan hjälpa våra nydöpta afghaner och iranier i Norrland. Jag hade lyckats med mitt uppdrag och lämnade nu Grekland för att åka till min ungdoms drömmars land: Nepal! Ända sedan jag vid 18 års ålder blev en Jesu lärjunge har jag drömt om att få bli missionär i Nepal.
De första dagarna i Kathmandu ägnades åt IBRA:s missions- och mediaträning. En av de viktigaste sakerna som IBRA lyfter fram i utbildningen är att hitta en sk ”Person of Peace”, dvs en ”Fridens man” som Bibeln talar om i Luk 10:5-11. En Person of Peace är en person som tar emot evangeliet och som sen blir evangeliets dörröppnare till sitt samhälle (jämför exempelvis med den samariska kvinnan i Joh 4).
Förra gången jag var i Nepal ringde en ung man till Good News FM efter att ha lyssnat på de kristna radioprogrammen. Han ville bli kristen och jag fick den stora äran att leda honom till frälsning. Nu ett halvår senare åkte vi ut till hans by uppe i bergen i östra Nepal. Han hade lett sin förlamade mamma till frälsning och nu ville de båda bli döpta. Eftersom det inte finns några kristna i hans område ville de att jag skulle döpa. Den här unge mannen är en klockren Person of Peace. Han vill nå sitt samhälle med evangeliet och är beredd att börja missionera.
Vi åkte en lång och besvärlig busstur ner för Kathmandu-dalen i Himalayas berg och sen långt österut och upp på ett annat berg. Bergsvägarna är smala med stup precis bredvid så man gör bäst i att inte titta ner om man vill undvika svindel. Väl framme uppe på berget gick vi sen ut bland terrasserna av risfält och vandrade till några hus som familjen ägde. Ett tillhörde den förlamade mamman där hon tillbringade sitt liv på marken i det lilla skjulet. Innan hon blev kristen drack hon mycket alkohol och var mycket ledsen. Nu när hon blivit frälst har hon helt slutat med alkoholen och var fylld av tacksamhet och en längtan efter att få se en troende gemenskap växa fram i byn.
Den förlamade kvinnan ville så gärna bli döpt, men det fanns inte en möjlighet att ta henne ner till floden. Hennes stackars kropp skulle inte klara av att bli buren på sin sons rygg ner för berget igenom djungeln, bli doppad i vattnet och sen bäras upp igen. Även om jag är en baptistisk pingstpastor som alltid döper genom nedsänkning så hade jag helt enkelt inte hjärta att kräva detta av henne. Men jag hade heller inte hjärta att vägra henne dopet. Så jag beslutade mig för att för första gången i mitt liv döpa genom begjutning. Teologiskt anser jag att så länge som det går så ska man alltid döpa genom nedsänkning, men om det av någon anledning inte finns tillräckligt med vatten så får man döpa med det vatten som finns tillgängligt. Skulle man vara ute i öknen så får man använda sin vattenflaska. Om möjligheten sen återkommer kan man döpa den begjutne genom nedsänkning vid ett senare tillfälle i så fall. Så jag döpte henne i Faderns, Sonens och den helige Andes namn genom att hälla lite vatten på hennes huvud. Därefter hade vi en god förbönsstund och hon var mycket lycklig och tacksam.
Sen gick vi ner för berget igenom djungeln på små smala stigar som bara lokalbefolkningen känner till. Där fanns en liten flod med en helt perfekt dopplats! I vattnet simmade små runda fiskar omkring och man blev lite orolig när det kändes som att något simmade upp i byxorna när man stod i vattnet! Nåja, ett litet fiskbett har väl ingen dött av tänkte jag. Hursomhelst, jag döpte den unge mannen på det vanliga sättet som jag gör hemma i Sverige. Efteråt kunde jag konstatera det häpnadsväckande faktumet att en 15 år gammal dröm nu har gått i uppfyllelse! Jag har ju ända sedan mitt lärjungaskaps början haft en dröm om att få bli missionär i Nepal. Åtminstone denna dag var jag det!
Efter dopet gick vi upp för berget igen och då märkte jag verkligen av höjdskillnaden. Även om jag inte har världens bästa kondition så kom flåset nästan direkt när man gick uppför. Svettigt! Den unge mannen frågade hela tiden om han kunde få bära min väska, men jag sa nej eftersom jag hellre ville bära den själv. Jag har ju inte kommit till Nepal för att bli betjänad utan för att tjäna. Jag är inte en brittisk kolonialist som vill bli buren på en bärstol genom djungeln utan är en kristen broder på lika villkor. Men efter ett tag insåg jag att jag var så illa tvungen att svälja min stolthet och låta den unge mannen bära min väska. Gick inte att gå många meter utan att behöva stanna. För den unge mannen som är född uppe i bergen och sprungit där hela sitt liv var det inga större svårigheter med höjden. Han ville så gärna visa sin tacksamhet till mig för dopet och detta var det enda sätt han kunde göra det på, så till slut lät jag han göra det.
Sen gick vi en halvtimmes promenad för att komma bort till bussen som skulle ta oss tillbaka ner för berget. Det visade sig att bussen var försenad pga något hinder på vägen. Men något man snabbt lär sig som missionär är att om en dörr stängs så öppnas snart en annan. Den helige Ande leder ständigt till nya tillfällen och nya personer som han vill att vi ska vittna för.
Vi passade på att vittna för en grupp på 8 pers som fanns vid kiosken vid busshållplatsen. De var mycket intresserade. De hade hört talas om Jesus och visste typ att han kunde hjälpa, men de visste inte varför han egentligen hade kommit till jorden. Så jag berättade varför man behöver bli frälst och vad det är man faktiskt blir frälst ifrån. Jag berättade om att människan syndade och att Gud kom till jorden för att rädda oss från synden. De visste inte vad synd var för något, och därför är det ju inte konstigt att de heller inte visste varför Jesus kommit. Vet man inte vad synd är för något är det ju svårt att be Gud om förlåtelse för sina synder eller förstå varför Jesus dog på korset.
En av männen berättade att folk i byn var väldigt religiösa och brukade be till sin gud. Men han var väldigt missnöjd eftersom guden inte hjälpte honom och hans familj. Han ifrågasatte oss och frågade varför man överhuvudtaget skulle be om det ändå inte hjälper? Vi höll med, han borde inte be till en gud som inte hjälper, utan istället be till Jesus Kristus. Vi vittnade om att han lyssnat på våra böner och hjälpt oss i våra liv. Det syntes på honom att han fick sig en tankeställare och att ett frö blev sått.
En stund senare väntade vi fortfarande på bussen så vi passade på att äta lite nudlar på närmsta hak. Gott! Då kom 4 till som var intresserade av att prata om Jesus med oss. En ung kille, som var kompis med han som jag döpte, hade varit i Malaysia och Indien och jobbat. Då hade han stött på kristna och blev väldigt nyfiken. Men hans pastor blev en ”backslider”, en ”avfälling”, vilket så klart gjorde det svårt för honom att förstå varför han skulle bli kristen om inte ens hans pastor klarade av det. Jag berättade att alla Jesus lärjungar faktiskt övergav Jesus när han togs för att korsfästas. Till och med hans närmaste lärjunge Petrus, som dessutom hade lovat att aldrig överge Jesus, blev en backslider. Alla människor failar tyvärr, till och med de bästa. Vi klarat inte att följa Jesus om vi inte blir födda på nytt och får den helige Ande. Det stora med Jesus är att även om vi överger honom så överger han inte oss. Jesus sökte upp Petrus och upprättade honom. Efter detta vittnesbörd var den unge killen nära att ge sitt liv till Jesus, men ville prata mer med sin kompis som jag precis döpt. Förhoppningsvis blir han nästa kristne i byn.
När vi kom dit fanns det två nyfrälsta, när vi lämnade fanns det två nydöpta samt 12 nyfikna personer intresserade av den kristna tron. Detta blir en perfekt grogrund för den nydöpte unge mannen att jobba med och skapa en liten gemenskap av troende och sökare som i förlängningen kan bli den första församlingen på orten. Jag är väldigt glad, tacksam och stolt över att jag har fått vara med om att lägga grunden för detta!
Avslutningsvis, detta har helt klart varit en av de bästa och mest minnesvärda dagarna i mitt liv! Gud har bevisat att han är trofast. Om Gud ger en kallelse till Nepal så gäller den, även om det tar 15 år att uppfylla den. Även om jag inte kommer att bli missionär på heltid så är det med stor glädje jag som svensk pastor får vara med om det konkreta missionslivet som Jesus har kallat oss alla till. Tack Jesus!