I Apostlagärningarna kapitel 12 kan vi läsa om när aposteln Petrus satt fängslad i väntan på sin avrättning. Hans liv var i stort sett slut. Kung Herodes med sina soldater hade vunnit, hoppet var ute, och det enda som återstod var att be till Gud om ett mirakel.
Men när alla fängelsedörrar är stängda är fönstret mot himlen alltid öppet. Kung Herodes hade ett fängelse och soldater som sina vapen, men församlingens vapen var bön.
Församlingen bad och en ängel kommer och räddar Petrus. Men församlingen, som inte verkar ha haft någon tro på bönesvar, har svårt att tro att Petrus verkligen blivit fri och kommit till dem. De släpper först inte in honom, och tjänsteflickan Rode blir kallad tokig som kommer med de goda nyheterna. Det verkar ha varit lättare för Petrus att komma ut ur fängelset, än in i kyrkan.
Till slut tar församlingen iallafall emot Petrus och han vittnar för dem om sin mirakulösa flykt.
Jag tror att denna Bibeltext är profetisk på många sätt:
För det första, när alla våra nyfrälsta konvertiter riskerar deportation och sätts i förvar likt Petrus sattes i fängelse, så är bön ibland det enda som återstår för oss att göra. Men bön är ingen liten sak. Det står till och med i Bibeln att ”mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön”. Så samla din församling och be tillsammans! Det gjorde vi när jag var pastor i Timrå Pingst när en av våra medlemmar togs av polisen och skickades till förvaret i Gävle. Några dagar senare var han fri och hans ärende var öppnat igen.
För det andra, många pingstförsamlingar har bett om väckelse i många, många år nu. Vi har bett och bett, men frågan är om vi ser att vi redan har fått bönesvar? Väckelsen står utanför vår kyrka, knackar på och försöker komma in. En del, likt du och tjänsteflickan Rode, har sett det och försöker väcka resten av församlingen. Bönesvaret har kommit till oss i form av mängder av flyktingar som vill bli kristna. Släpper vi in dem? Låter vi dem få bli en integrerad del av församlingen eller blir de en liten subgrupp i källaren? Lyssnar vi på deras vittnesbörd om deras mirakulösa flykt?
Apostlagärningarna 12:1-19
“1Vid den tiden lät kung Herodes gripa och misshandla några i församlingen. 2Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. 3När han såg att detta vann bifall hos judarna, fortsatte han och lät gripa också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. 4Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom. Efter påsken ville han ställa honom inför folket. 5Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom. 6Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. 7Och se, en Herrens ängel stod där, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: ”Skynda dig upp!” Då föll kedjorna från Petrus händer, 8och ängeln sade till honom: ”Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna.” Petrus gjorde det, och ängeln sade: ”Ta på dig manteln och följ mig.” 9Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde att han såg en syn. 10De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11När Petrus blev sig själv igen sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig.” 12Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad. 13Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. 14När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. 15De sade till henne: ”Du är tokig!” Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: ”Det är hans ängel.” 16Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: ”Berätta detta för Jakob och de andra bröderna.” Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats. 18På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus? 19När så Herodes skickade bud efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras bort. Därefter lämnade han Judeen och for ner till Cesarea och uppehöll sig där.” (Apg 12:1–19)