Jesaja 6:1-13 – Profeten Jesajas kallelse

¹I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. ²Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. ³Och den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” ⁴Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök. ⁵Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.” ⁶Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. ⁷Med det rörde han vid min mun och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.” ⁸Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” ⁹Han sade: ”Gå och säg till detta folk: Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni skall se och se, men inte begripa. ¹⁰Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade.” ¹¹Då frågade jag: ”Hur länge, Herre?” Han svarade: ”Till dess städerna blir öde och ingen bor i dem, husen blir utan folk och landet ligger öde och övergivet. ¹²Herren skall sända folket långt bort, och ödsligheten skall bli stor i landet. ¹³När bara en tiondel är kvar i det, skall även den ödeläggas som en terebint eller en ek, av vilken en stubbe lämnas kvar när den fälls. Den stubben skall vara en helig säd.”

¹I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
- Ussia, eller Asarja som han också kallas ibland, var kung i Juda de 52 åren mellan cirka 792–740 f. Kr. (2 Krön 26, 2 Kung 15:1–7).
  - Ussia var bara 16 år när han blev kung över Juda, och får generellt ett mycket gott omdöme från Gud: “³Ussia var sexton år när han blev kung, och han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem. ⁴Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans fader Amasja hade gjort. ⁵Han rådfrågade Gud så länge Sakarja levde, han som lärde honom förstå Guds syner. Så länge han sökte Herren, lät Gud det gå väl för honom.” (2Krön 26:3–5)
    - Värt att notera är att så länge som Ussia ”sökte Herren, lät Gud det gå väl för honom”. Att vara smord till kung eller någon andlig tjänst innebär inte automatiskt att allt går väl. Ett bra andligt ledarskap bygger på att man så gott man förmår försöker leva ett rättfärdigt liv och att man söker Herren.
  - I slutet av Ussias regeringstid begick han ett ödesdigert misstag: “¹⁶Men när Ussia hade stärkt sin makt blev hans hjärta högmodigt, till hans eget fördärv. Han handlade trolöst mot Herren, sin Gud, genom att gå in i Herrens tempel för att tända rökelse på rökelsealtaret.” (2Krön 26:16)
    - Även om Ussia för det mesta regerade Juda på ett gudfruktigt och bra sätt, så slutade det tyvärr inte riktigt lika bra. Ussia blev högmodig och gick in i Herrens tempel och tände rökelse, trots att bara präster fick göra detta. Som ett resultat lät Gud spetälska drabba Ussia och han fick leva resten av sina dagar i ett isolerat hus. (2Krön 26:16–21)
  - Detta viktiga kapitel i Jesaja inleds med att konstatera att en rättfärdig kung, som i slutet av sitt liv syndade, nu har dött.
    - Man får en känsla av osäkerhet om framtiden. Vem ska regera Juda rike nu? Om tom. en rättfärdig kung kan falla i synd, vem ska då kunna vara en bra nästa kung?
      - På liknande sätt kan en församling idag drabbas av osäkerhet och modlöshet om församlingens pastor eller någon annan ledare plötsligt lämnar eller faller i synd. Var allt han gjorde fel? Vad händer nu? Vem ska leda församlingen tillbaka på rätt spår?
    - Samtidigt som Jesaja konstaterar att kung Ussia har dött, så får han se Herren Gud sitta på tronen i himlen! Mitt i all osäkerhet, modlöshet och förvirring får Jesaja se att Gud fortfarande har makten.
      - En del människor tror att det inte finns någon tron i himlen, att det inte finns någon Gud som har makt och som vi människor ansvarar inför.
      - Andra människor tror att det finns en tron, men att de själva sitter på den! De tror att de kan göra vad de vill utan att Gud har någon åsikt om det.
      - Bibeln är dock tydlig med att det finns en tron i himlen och det är Herren Gud som sitter på tronen! Vi människor gör rätt i att bekänna att Gud finns och att han har makten, både i hela universum och i våra hjärtan.

²Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de.
- Att, som Jesaja och även aposteln Johannes i Uppenbarelseboken kapitel 4, få se in i himlen och beskriva vad man ser, är ungefär lika svårt som för en fisk som tittar upp över vattenytan att beskriva vad som händer på land. Det är en helt annan värld som är svår för oss människor att förstå.
- Seraferna är någon form av änglavarelser, som tillber Herren dag och natt utan uppehåll (Upp 4).
- Seraferna täckte sitt ansikte och sina fötter med fyra av sina vingar och flög med två.
  - På grund av Guds helighet är det en oerhört stark upplevelse att vara i Guds närvaro. Att se Gud är som att stirra in i solen, och seraferna täcker sina ansikten för att överhuvudtaget kunna vara i Guds närvaro utan att gå under.
    - Till Mose säger Gud: “²⁰Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” (2Mos 33:20)
  - Att täcka sina fötter markerar att man visar Gud respekt. På samma sätt som att man tar av sig skorna när man går in i någon annans hus eftersom det vore respektlöst att bara klampa in med smutsiga skor i någons hem, så täcker seraferna sina fötter för att visa Gud respekt.
    - “⁵Då sade Gud: ”Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.”” (2Mos 3:5)
  - Seraferna bekände Guds helighet och sin egen ödmjukhet med fyra av sina vingar, samt använde två vingar till att tjäna Herren. Det är en bra balans som vi borde lära oss av. Vi tjänar Gud bäst när vi på ett ödmjukt sätt inser vår egen litenhet och bekänner Guds storhet.

³Och den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” ⁴Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök.
- Att bekänna att Gud är helig tre gånger är dels en referens till Guds treenighet, men framförallt är det ett hebreiskt sätt att uttrycka Guds enorma helighet. Om vi på svenska skulle säga ”heligast”, så säger man på hebreiska istället ”helig, helig, helig”.
- Den dag vi får stå ansikte mot ansikte med Gud, så kommer vi först och främst häpna över Guds helighet, inte nödvändigtvis Guds snällhet, eller något annat av Guds attribut.

⁵Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren”
- Om Jesaja, som var en profet och en gudsman, inser sin egen orenhet när han får möta Guds helighet, hur ska då vi reagera?
- Jesaja kan i Guds närvaro inte ens utbrista någon av serafernas vackra bekännelser om Guds helighet, utan upplever istället sina egna brister och sin egen förgänglighet. Hur duktig och rättfärdig Jesaja än var, så var han ingenting jämfört med Gud.
  - Även om man har solat sig ordentligt och är riktigt nöjd med sin fina solbränna, så kommer man ändå inse att man är en blekfis när man kommer till stranden och jämför sig med alla andra. På samma sätt kanske Jesaja var en helig gudsman i jämförelse med de flesta andra i Israel, men i jämförelse med Guds helighet har han ingenting att komma med.
  - Hur duktiga vi människor än är på att leva rättfärdigt och göra goda gärningar, så kommer vi aldrig kunna skryta med det i Guds närvaro. Vi kan endast förlita oss på Guds nåd om vi ska kunna överleva ett möte med Guds helighet. Om vi tror på Jesus så har vi fått löfte om nåd och evigt liv tillsammans med Herren Gud i himlen.

⁶Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. ⁷Med det rörde han vid min mun och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.”
- Det glödande kolet som serafen hämtade från Guds altare var så varmt att ängeln var tvungen att använda en tång. Med denna enorma hetta rörde kolet vid Jesajas läppar, ett av den mänskliga kroppens mest känsliga områden. Jesaja verkar dock inte ha känt någon smärta eller bränt sig.
- Det glödande kolet brände bort Jesajas synd. Givetvis var detta en symbolisk handling. Att tro att man får sin synd förlåten genom att bränna sin mun med glödande kol är inte att rekommendera.

⁸Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!”
- Profeten Jesaja fick vara med om denna kallelse till tjänst i sjätte kapitlet, då han redan profeterat i fem kapitel. Det visar oss att Gud kan leda oss vidare eller ge oss en ny kallelse även om vi gått i kyrkan hela vårt liv eller redan har en tjänst.
- Trots Guds oerhörda makt och helighet, så frågar han efter frivilliga, som kan utföra hans uppdrag. Kunde han inte bara sända en änglahär att förkunna hans vilja för Israel och mänskligheten? Ja, det skulle de ju rent teoretiskt kunna, men Gud har gett det uppdraget till oss människor. Vi som kristna har ett uppdrag och en missionsbefallning att uppfylla, och vi ska inte tro att någon annan kommer att göra det om inte vi gör det.
  - Som pastor kan det ibland vara väldigt lätt att bestämma att vi som församling ska göra det och det, men om man inte lyckas hitta frivilliga som vill göra detta uppdrag, då går det inte att genomföra. Därför är det bättre att fråga vilka som helhjärtat vill tjäna Herren och sen utföra uppdraget tillsammans med dem. Det går inte att tvinga någon att göra något frivilligt, för då är det ju inte frivilligt längre.
- Att tjäna Gud som predikant, missionär, pastor, ledare, eller som i Jesajas fall; profet, innebär både att man är sänd av Gud, men också att man själv har bestämt sig för att gå.
- Jesaja svarar omedelbart på Guds kallelse och vill väldigt gärna ställa upp! Vad skapade denna inställning i Jesaja? Jo, han hade för det första mött Gud, för det andra blivit överbevisad om sin synd, för det tredje blivit försonad med Gud, och är nu för det fjärde redo att tjäna
- En viktig aspekt av Jesajas svar på Guds kallelse, är att han inte själv gick sin egen väg, utan väntade på att Gud skulle sända honom.

⁹Han sade: ”Gå och säg till detta folk: Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni skall se och se, men inte begripa. ¹⁰Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade.” ¹¹Då frågade jag: ”Hur länge, Herre?” Han svarade: ”Till dess städerna blir öde och ingen bor i dem, husen blir utan folk och landet ligger öde och övergivet. ¹²Herren skall sända folket långt bort, och ödsligheten skall bli stor i landet. ¹³När bara en tiondel är kvar i det, skall även den ödeläggas som en terebint eller en ek, av vilken en stubbe lämnas kvar när den fälls. Den stubben skall vara en helig säd.”
- Gud sa åt Jesaja att predika för ett folk som varken skulle förstå eller begripa. Ett ganska tröstlöst jobb för en predikant.. Anledningen till detta var att Gud skulle döma Israel pga. deras olydnad och upproriskhet. Israels negativa respons på Jesajas profetiska predikningar blir då en bekräftelse på att Israel inte lyssnar på Herren och följaktligen kommer att dömas av Gud.
- När Guds ord predikas så får det alltid effekt, oavsett om man tar emot eller om man förkastar. Hade Israel lyssnat på Herren och vänt om, så hade de kunnat bli helade, förstått i sitt hjärta, hört med sina öron och sett med sina ögon.
- Guds dom över sitt olydiga folk i Juda kom ett antal år senare när Juda besegrades av Babylon och sändes i exil.
- Även om nästan alla i Juda var olydiga och inte ville lyssna på Jesaja, så skulle det finnas en liten, liten rest kvar; en liten stubbe, som lyssnade på Guds ord och bevarades av Herren.