Ute på en promenad i höstvackra Vivstavarv.
I våras/somras upplevde jag i min ande att det var en andlig utveckling på gång i min tjänst för Gud. Jag visste inte vad det var, så jag bestämde mig för att söka Gud extra mycket under en period. Jag tog långa bönepromenader varje morgon. Jag frågade Gud men upplevde inget konkret svar.
Men även om jag inte har hört Guds tydliga röst, så behöver jag knappast ha den profetiska gåvan för att inse att detta nya Gud la på mitt hjärta i våras/somras handlar om att Gud har på ett nytt sätt börjat använda mig med integration i Pingströrelsen:
- Jag kommer att tala om ”Att vinna asylsökande och nysvenskar” på några konferenser, bl.a. den stora pingstpastorskonferensen Pingst Pastor i Stockholm i januari.
- Jag har blivit sammankallande för Norrlands Integrationsråd, som samtalar om hur vi jobbar bättre med integrationen i våra norrländska pingstförsamlingar och på Lapplandsveckan.
- Pastorer ute i landet hör av sig till mig och frågar om råd om och på vilket sätt man ska leda asylsökande till frälsning.
- Jag har fått leda många asylsökande till frälsning och dop.
Jag tror att det är detta som är den utveckling i min tjänst som Gud påbörjade i våras/somras. Gud vill använda mig på integrationsområdet verkar det som. Jag är VÄLDIGT glad över detta, men känner samtidigt att det övergår min kompetens. Jag har därför fortsatt med mina bönepromenader. Nu ber jag inte längre lika mycket om att få veta vad Gud har på gång, utan om hjälp och kraft att klara av detta nya. Martin Luther lär ju en gång ha sagt ”Jag har så mycket att göra att jag måste spendera de tre första timmarna i bön!”
Det jag upplever framöver är följande:
- Den svenska frikyrkan behöver integrera gammelsvenskar med nysvenskar. Våra församlingar har redan börjat bestå av mer och mer utrikes födda. Dessa behöver få bli en naturlig del av församlingsledningen. Kanske behöver vi fundera på att omstrukturera vårt svenska föreningstänk?
- De stora konferenserna (Lappis, Nyhem, etc) behöver släppa in fler språkgrupper att ha möten och samlingar på sina egna språk samtidigt som de deltar gemensamt med oss svenskar i konferensen.
- Vi behöver förbereda oss för att en del nyfrälsta asylsökande kommer att skickas tillbaka till sina hemländer. Hur hjälper vi dem? Hur stärker vi de nationella kyrkorna i deras hemländer? Hur hjälper vi dessa nyfrälsta att starta församlingar i sina hemländer? Hur kopplar vi samman dem med andra kristna i dessa länder?
- Vi behöver föra dialog med Migrationsverket och andra myndigheter för att finna samsyn.
- Studenter på våra kristna utbildningar behöver forska om de asylsökandes konverteringsprocess.
- Vi behöver bygga upp nätverk mellan de olika språkgrupperna som nu finns i våra kyrkor.
- Vi behöver ge de nyfrälsta resurser och adekvat utbildning i hur de når sitt eget folk, både här i Sverige och i sitt hemland.
Detta var några saker jag upplevt hittills. Det kommer säkert mera. Dock finns det inte en chans att jag ska kunna hinna göra allt detta själv, så vi måste samarbeta om vi vill se detta förverkligat i Sverige. Därför avslutar jag detta personliga blogginlägg med följande bön:
“Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå ut! Se, jag sänder er som lamm in bland vargar.” (Luk 10:2–3)