På toppen av berget Kanisfluh
Nu är semestern slut! Jag har haft en månad med familj, bad, bergsbestigning och mycket bilkörning. Min pappa fyller 60 så vi åkte ner till hans hemby i alperna och firade med min österrikiska släkt. Lite ironiskt att jag som nu är pingstpastor kommer från en så über-katolsk släkt med ett efternamn som härstammar från den österrikiska staden Melk som har ett av Romerska katolska kyrkans finaste kloster. Pingst och RKK står ju teologiskt sett så långt ifrån varandra som man kan göra.
Hursomhelst så känner jag mig utvilad och redo att ta mig an nya uppdrag! Förutom det fortgående pastorala arbetet så kommer jag att satsa på Timrå Nepal Mission och Timrå Afghan Mission, som jag har valt att kalla det. Vår församling har historiskt sett alltid haft ett anmärkningsvärt stort missionsarbete i jämförelse med vår församlings ringa storlek. Jag, som älskar mission, är mycket glad över att få driva detta vidare.
Bara under 2015 kom det 41,564 asylsökande till Sverige från Afghanistan. Om vi jämför med de 51,338 som kom från Syrien så har afghanerna varit mycket mer öppna för att konvertera till kristendomen. Eftersom Migrationsverket har beslutat att ge alla syrier som kommer till Sverige permanent uppehållstillstånd så är det min erfarenhet att syrierna är mycket mer lugna än afghanerna. De asylsökande från Afghanistan måste ange giltiga skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige. Även om de har flytt från krig och elände så måste de kunna förmedla detta till Migrationsverket på ett trovärdigt sett. Därför är det min upplevelse att afghaner är mer oroliga över sin framtid än exempelvis syrier, och därför desperat vänder sig till Gud i bön.
Många av afghanerna har vittnat för mig om att de känner en stark avsmak inför Islam pga. allt dödande, våld och hat som de har sett. När de kom till Sverige mötte de istället kristna som var kärleksfulla, vänliga och generösa och bestämde sig då för att de hellre vill vara kristna än muslimer. Eftersom afghanska konvertiter riskerar döden om de återvänder till Afghanistan leder ju en konversion onekligen till problem med att återvända till hemlandet och blir således ett asylskäl. Därför gäller det för mig som pastor att vara väldigt noggrann med dopsamtalen så att jag inte döper någon som bara vill bli kristen för att få asyl.
Därför gläder det mig väldigt mycket att vi har en afghansk evangelist i församlingen samt snart eventuellt även en afghansk pastor. Tillsammans kan vi arbeta för att nå ännu fler afghaner med det kristna budskapet och undervisa och lärjungaträna de afghaner som har blivit döpta. Innan semestern ordnade vi en afghansk konferens ihop och det har helt underbart att se så många kristna afghaner som så helhjärtat sjöng lovsång till Jesus tillsammans!
För att avsluta det här blogginlägget med att knyta an till min inledning, så vill jag uppmana mig själv och alla andra frikyrkliga kristna att satsa mer på att nå nya människor med evangeliet än att bråka om teologiska läror med exempelvis katoliker eller Svenska kyrkan. Visst finns det hejdlöst mycket att kritisera inom RKK och SvK, men vi kommer inte att vinna själar genom att vinna debatter. Just nu gör Svenska kyrkans ledning dessutom ett ganska bra jobb med att avkristna sig själva, vilket onekligen kommer att leda till att deras troende medlemmar kommer att söka sig till andra samfund självmant. Det skulle inte förvåna mig om även RKK går i en liknande riktning så småningom. Så om vi frikyrkliga fortsätter att ha Jesus som vår Herre, Bibeln som vårt rättesnöre, och Anden som vår vägledare, så kommer vi att få vara en del av Guds mission i vår tid.