Jag befinner mig för tillfället på missionsresa i Nepal. Vår församling tillsammans med IBRA Media har ambitionen att samarbeta med den kristna radiostationen Good News FM för att nå onådda folk med evangelium. Att jag just nu befinner mig i Nepal med det syftet gör mig oerhört tacksam inför Guds trofasthet.
För att förstå varför måste vi gå tillbaka 16 år i tiden då jag som 18-åring mötte Jesus och beslutade mig för att följa Jesus. Det första som hände efter detta beslut var att Gud la Nepal på mitt hjärta. Jag fick en längtan efter att bli missionär bland onådda folk i Nepal.
Jag var verkligen helt på g och ville börja tjäna Gud med en gång. Eftersom jag hade en så stor iver och längtan efter mer av Gud gick jag på bönemöten i en församling i Linköping där jag bodde då. Av en slump träffade jag där en gammal pensionerad Nepal-missionär. Jag berättade för henne om min längtan efter att få predika evangelium för onådda folk i Nepal. Hon hade jobbat med sjukvård i Nepal och berättade för mig att det var omöjligt att predika evangelium eftersom man kunde hamna i fängelse eller bli utkastad från landet. Dessutom var det inbördeskrig och alldeles för farligt. Jag blev så klart besviken och nedstämd men behöll ändå Nepal i mitt hjärta och bad till Gud att han skulle öppna en dörr in i landet när tiden var redo.
Nu 16 år senare är jag i Nepal och hjälper nepaleser att nå onådda människor med evangelium. Det är nästan för bra för att vara sant! Det som tidigare såg omöjligt ut håller just nu på att hända. Dessutom på ett mycket bättre sätt, eftersom nepaleserna är mycket bättre än mig på att predika evangelium på nepalesiska. Gud är trofast i sin kallelse och öppnar stängda dörrar. Ingenting är omöjligt för Gud och om han har gett en kallelse så kommer han att uppfylla den när tiden är inne.
“2Herren svarade mig och sade: Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas. 3Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli.” (Hab 2:2–3)