Flyktingkrisen är den stora frågan både inom politiken och kyrkan. Ofta brukar jag skilja på dessa två och bara uttala mig utifrån mitt kyrkliga perspektiv, något jag tror jag gör rätt i. Ur ett politiskt perspektiv anser jag att de flesta partier hanterat flyktingkrisen katastrofalt dåligt.
Vänsterpartierna hanterar situationen utifrån ideal som inte stämmer överens med verkligheten. När verkligheten kommer ikapp tvingas de krishantera istället för att ansvarsfullt ha agerat i god tid. Alla kunde se att den stora flyktingvågen var på gång men bara för att SD var emot så vågade man inte ta tag i frågan på rätt sätt eftersom man då skulle ha blivit de ”nyfascister” man anklagade SD för att vara. Nu är man det men skyller på EU. Patetiskt och ryggradslöst.
Högerpartierna hade möjligtvis hanterat situationen snäppet bättre men är i ett omställningsläge och behöver fokusera på sig själva och låter därmed vänsterpartierna falla fritt och SD växa till nya höjder. Det var bra av Reinfeldt att hålla ”öppna era hjärtan”-talet, men han sa det i ett läge då han i princip måste ha vetat att Alliansen skulle förlora valet och han skulle hoppa skutan först istället för sist som en normal kapten hade gjort.
Det har visat sig att Sverigedemokraterna har haft rätt i vissa av deras profilerade frågor, något t.o.m. S nu har tvingats inse. Det är bättre att hjälpa flyktingar i närområdet. Sverige har en gräns för hur många vi kan ta in om vi ska kunna upprätthålla samma välfärdsnivå som tidigare. Men även om SD har rätt i sak, så har de fel motiv. De vill hjälpa flyktingar i närområdet eftersom de inte vill ha hit dem, inte för att det är bättre.
Ur ett kyrkligt perspektiv har jag några råd till hur vi kristna ska hantera den här flyktingkrisen. Vi bör göra som Nya Testamentet undervisar oss om att göra, dvs. älska våra medmänniskor förutsättningslöst, vittna frimodigt om vår tro och be för vårt land.
För det första, oavsett vilket land en flykting kommer ifrån eller vilken religion han eller hon tillhör, så ska vi inte hjälpa enbart för att få en möjlighet att evangelisera, utan vi ska hjälpa helt förutsättningslöst, eftersom det är kristna vår plikt att älska vår medmänniska. Jesus lär oss hur vi ska agera i berättelsen om den barmhärtige samariten; som osjälviskt hjälpte en medmänniska från ett fiendefolk som var i stort behov av hjälp.
För det andra, när vi hjälper flyktingar så visar vi kärlek mot våra medmänniskor, vilket i sin tur ofta leder till nyfikna frågor och samtal. När en person som aldrig förr har mött Jesu kärlek möter oss kristna så skapas en magnetisk längtan efter något mer. När vi får tillfälle och den helige Ande leder oss till det, så ska vi berätta frimodigt om vår tro på Jesus. När en person är öppen för den kristna tron är det dags för djupare undervisning om hela den kristna tron och dopets betydelse. När personen är redo att bli kristen leder vi dem i frälsningsbön och kliver ner i dopgraven tillsammans. Den som sen har tagit det stora, och ofta livsfarliga steget, att bli en bekännande kristen, behöver sen bli en aktiv del av församlingen och känna sig lika delaktig som alla andra. Denna lärjungaprocess är svår, utmanande och farlig, men samtidigt något som vi kristna är kallade att göra.
För det tredje, hur klantigt flyktingkrisen än har hanterats, så måste vi be för Stefan Löfven, Åsa Romson, Margot Wallström, Morgan Johansson och Anders Ygeman, m.fl. Gud kan använda dessa politiker för att välsigna vårt land. Förhoppningsvis kommer det komma ännu mer flyktingar till Sverige och då behöver politikerna hitta bättre lösningar på problemen som uppstår.
Till sist, flyktingkrisen är en missionsmöjlighet. Vi har inte valt den här situationen, men vi kan välja hur vi hanterar den. Alla vi kristna behöver ta flyktingkrisen på största allvar och inse att detta är vår generations ”defining moment”.