1 Sam 14:24-52 – Sauls förbud

²⁴Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med följande ed: ”Förbannad vare den man som äter något innan kvällen kommer och jag har tagit hämnd på mina fiender.” Ingen bland folket smakade då någon mat. ²⁵Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. ²⁶Men när folket hade kommit in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade ingen föra handen till munnen, ty folket kände fruktan för eden. ²⁷Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden. Han räckte därför ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon. ²⁸Men en man bland folket sade till honom: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som i dag äter något. Därför är folket utmattat.” ²⁹Jonatan svarade: ”Min far har dragit olycka över landet. Se bara så klara mina ögon har blivit av att jag smakade något lite av honungen. ³⁰Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de funnit hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!” ³¹Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmash till Ajalon. Folket var mycket uttröttat. ³²Man kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. ³³Man berättade detta för Saul och sade: ”Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i.” Då sade han: ”Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!” ³⁴Sedan sade Saul: ”Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en skall föra hit till mig sin oxe och sitt får och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!” Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. ³⁵Och Saul byggde ett altare åt Herren. Detta var det första altare som han byggde åt Herren. ³⁶Saul sade: ”Låt oss i natt dra ner och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon, och låt oss inte lämna en enda av dem kvar.” De svarade: ”Gör det du anser vara rätt.” Men prästen sade: ”Låt oss träda fram hit till Gud.” ³⁷Då frågade Saul Gud: ”Skall jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du då ge dem i Israels hand?” Men han gav honom inte något svar den dagen. ³⁸Då sade Saul: ”Kom fram hit, ni som är ledare för folket, för att vi skall få veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. ³⁹Ty så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om den också har begåtts av min son Jonatan, måste han dö.” Men ingen bland folket svarade honom. ⁴⁰Då sade han till hela Israel: ”Ställ er på ena sidan, så skall jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan.” Folket svarade Saul: ”Gör det du anser vara rätt.” ⁴¹Saul sade till Herren, Israels Gud: ”Låt sanningen komma fram.” Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. ⁴²Saul sade: ”Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.” Och Jonatan träffades av lotten. ⁴³Saul sade till Jonatan: ”Tala om för mig vad du har gjort.” Då talade Jonatan om det för honom: ”Med änden av staven som jag hade i handen tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Skall jag nu dö?” ⁴⁴Saul svarade: ”Må Gud straffa mig både nu och senare: Du måste dö, Jonatan.” ⁴⁵Men folket sade till Saul: ”Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta.” Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö. ⁴⁶Saul drog hem utan att vidare förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig hem till sitt. ⁴⁷När Saul hade tagit över kungamakten i Israel, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. ⁴⁸Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare. ⁴⁹Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. ⁵⁰Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. ⁵¹Kish, Sauls far, och Ner, Abners far, var nämligen söner till Abiel. ⁵²Kriget mot filisteerna pågick häftigt så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark och krigsduglig man, tog han honom i sin tjänst. 

• ²⁴Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med följande ed: ”Förbannad vare den man som äter något innan kvällen kommer och jag har tagit hämnd på mina fiender.” Ingen bland folket smakade då någon mat.
  • Jonatan hade precis vunnit en seger över filistéerna och nu återstod bara att kung Saul slutgiltigt besegrade den flyende fienden. Men trots att soldaterna är trötta, så uttalar Saul en förbannelse över de som äter mat innan segern är vunnen.
    • Denna påtvingade fasta kan till synes verka andlig och bra, men när vi granskar Sauls ord märker vi att han egentligen inte gör detta för att Gud har sagt det till honom utan för att han vill hämnas på SINA fiender.
    • Det finns tider då fasta är nödvändigt och viktigt, men detta tillfälle var inte ett av dem. Gud uppskattar när vi spenderar tid med honom i bön och fasta, men han uppskattar ännu mer när vi lyder honom och faktiskt gör som han säger. Gud hade gett Israel seger över filistéerna och de behövde nu slutföra segern genom att slåss, inte genom att fasta.
  • Sauls andlighet var missriktad. Istället för att fokusera på Gud när han fastar, så fokuserar Saul på att hämnas på SINA fiender.
    • När vi ber och fastar ska vi inte sätta oss själva i fokus, utan istället lyssna på Guds röst, läsa vår Bibel och be Gud visa oss den väg han vill att vi ska vandra.
  • Även om Saul var kung så hade han ingen automatisk rättighet att uttala en förbannelse över folk som inte lydde honom. Återigen ser vi hur Saul sätter sig själv i centrum och tror mer om sig själv än han borde.

• ²⁵Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. ²⁶Men när folket hade kommit in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade ingen föra handen till munnen, ty folket kände fruktan för eden. ²⁷Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden. Han räckte därför ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon.
  • Gud hade gett Israel seger över filistéerna, men soldaterna var trötta, så därför försåg Gud Israel med honung så att de skulle få sina krafter åter.
    • Detta visar oss återigen hur fel och missriktad Sauls ed var. Gud ville förse Israel med alla resurser de behövde för att besegra sina fiender, men Saul hindrade dem.
    • Av detta kan vi lära oss att när Gud ger oss en seger, så ger han oss också alla resurser vi behöver för att vinna den slutgiltiga segern. När vi befinner oss mitt i Guds vilja, så förser han oss med allt vi behöver för att klara av uppdraget han har gett oss.
  • Eftersom Jonatan inte hade hört Sauls ed så åt han givetvis av den honung som Gud försåg honom med, och direkt klarnade hans ögon så att han fick sina krafter åter!
    • Det var exakt detta som Gud hade tänkt när han försåg Israel med de resurser de behövde för att klara av det uppdrag han hade gett dem!

• ²⁸Men en man bland folket sade till honom: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som i dag äter något. Därför är folket utmattat.” ²⁹Jonatan svarade: ”Min far har dragit olycka över landet. Se bara så klara mina ögon har blivit av att jag smakade något lite av honungen. ³⁰Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de funnit hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!”
  • När Jonatan får höra att hans pappa kung Saul hade bundit folket vid eden, konstaterar han att Saul har dragit olycka över landet och att Israel hade kunnat vinna en mycket större seger om de hade ätit av den honung som Gud hade försett dem med!
    • Jonatan är helt rätt i sin bedömning, men man kan definitivt fundera över om det verkligen var rätt av Jonatan att öppet kritisera sin pappa och kung inför alla soldater? Kanske hade det varit bättre om han först tagit detta med Saul i enrum?

• ³¹Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmash till Ajalon. Folket var mycket uttröttat. ³²Man kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. ³³Man berättade detta för Saul och sade: ”Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i.” Då sade han: ”Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!” ³⁴Sedan sade Saul: ”Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en skall föra hit till mig sin oxe och sitt får och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!” Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. ³⁵Och Saul byggde ett altare åt Herren. Detta var det första altare som han byggde åt Herren.
  • I 5 Mos 12:23-25 hade Gud gett tydliga instruktioner till Israel att de skulle låta allt blod rinna ut och absolut inte äta blodet tillsammans med köttet.
    • På grund av att soldaterna var så hungriga tack vare kung Sauls missriktade fasta, så bröt soldaterna mot Guds bud.
    • Det hade varit bättre om soldaterna bröt kung Sauls ed än att bryta mot Guds
    • När vår andlighet blir missriktad och egoistisk finns det stor risk att vi tror oss göra rätt när vi helt uppenbart bryter mot Guds bud.
      • Om vi i en missriktad fromhet förbjuder alla församlingsmedlemmar att exempelvis gå på bio, så finns det en uppenbar risk att medlemmar går på bio ändå och sen ljuger om att de inte varit på bio. Då har vi förbjudit något som inte är synd samtidigt som vi har lett våra medlemmar in i lögn, vilket är värre än att gå på bio.

• ³⁶Saul sade: ”Låt oss i natt dra ner och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon, och låt oss inte lämna en enda av dem kvar.” De svarade: ”Gör det du anser vara rätt.” Men prästen sade: ”Låt oss träda fram hit till Gud.” ³⁷Då frågade Saul Gud: ”Skall jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du då ge dem i Israels hand?” Men han gav honom inte något svar den dagen. ³⁸Då sade Saul: ”Kom fram hit, ni som är ledare för folket, för att vi skall få veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. ³⁹Ty så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om den också har begåtts av min son Jonatan, måste han dö.” Men ingen bland folket svarade honom.
  • Vid en första glimt kan man nästan tro att kung Saul ödmjukat sig inför Herren och gör det rätta genom att be Gud om vägledning, men återigen ser vi hur Sauls andlighet är missriktad. Saul får inget svar från Gud eftersom Saul borde ha förstått av Jonatans seger att Gud redan hade gett filistéerna i Israels hand (1 Sam 14:12).
    • Med tanke på Sauls tidigare självupptagenhet är det mycket möjligt att han är väl medveten om att Gud redan har gett filistéerna i Israels hand pga. Jonatans seger, men att han inte vill agera förrän han själv får höra det från Gud eftersom han inte vill ge äran åt Jonatan utan åt sig själv.
      • Som högste ledare är det viktigt att inte vara rädd för att släppa fram andra som är duktiga och ledda av Gud.
    • När Gud öppnar en dörr för oss att sprida evangelium, är det inte nödvändigtvis rätt läge att be och fasta om huruvida vi ska gå in genom den dörr Gud har öppnat eller inte. Istället borde vi helt enkelt gå in genom dörren och göra det Gud kallar oss till.
      • Ibland är det tid för bön och fasta, ibland är det tid för att vittna och förkunna.
    • På grund av det uteblivna svaret från Gud så tror kung Saul att någon bland folket har syndat. Egentligen har ju Saul helt rätt i denna bedömning, men han förstår inte att det är han själv som har gjort fel!
      • När en andlig ledare misslyckas i sitt uppdrag kan det vara lätt hänt att man skyller den uteblivna framgången på ”ett hårt andligt klimat” eller ”oandliga medlemmar”. Även om detta måhända skulle kunna stämma, så bör man nog åtminstone först granska sitt eget hjärta och se om man själv inte varit lyhörd inför Gud eller begått någon synd. Det är lättare att skylla ifrån sig än att omvända sig.
    • När Saul uttalar ännu en förbannelse tystnar folket trots att de vet vem som har ätit honungen.
      • Till skillnad mot sin far så var Jonatan en god andlig förebild, och även om folket accepterade att Saul var deras kung, så fanns det gränser för Sauls andliga missbruk!

• ⁴⁰Då sade han till hela Israel: ”Ställ er på ena sidan, så skall jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan.” Folket svarade Saul: ”Gör det du anser vara rätt.” ⁴¹Saul sade till Herren, Israels Gud: ”Låt sanningen komma fram.” Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. ⁴²Saul sade: ”Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.” Och Jonatan träffades av lotten. ⁴³Saul sade till Jonatan: ”Tala om för mig vad du har gjort.” Då talade Jonatan om det för honom: ”Med änden av staven som jag hade i handen tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Skall jag nu dö?” ⁴⁴Saul svarade: ”Må Gud straffa mig både nu och senare: Du måste dö, Jonatan.”
  • Genom lotten, troligtvis Urim och Tummim (2 Mos 28:30, 1 Sam 28:6), en procedur med stenar för att få reda på Guds vilja, visar Gud att det var Jonatan som ätit av honungen.
    • Troligtvis blev Saul chockad av detta! Saul hade nog inte kunnat tänka sig att hans son hade gått emot hans vilja, men Saul visste inte att Jonatan inte hade hört Sauls ed och förbannelse.
    • Istället för att stanna upp för en sekund och reda ut detta tillsammans med Jonatan, den ende som vågade säga sanningen om Sauls olyckliga ed, så förhärdar sig Saul ännu mer i sin dumhet!
    • Av detta kan vi lära oss att om vi ser att följderna av våra beslut bara blir värre och värre måste vi någon gång stanna upp och fundera på om vi eventuellt har gått åt fel håll?

• ⁴⁵Men folket sade till Saul: ”Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta.” Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö. ⁴⁶Saul drog hem utan att vidare förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig hem till sitt.”
  • Israels folk lydde sin kung även när de inte höll med honom i allt, men nu märker vi att de till slut har fått nog! Jonatan var ju en av få som denna dag faktiskt hade agerat enligt Guds vilja!
    • Jonatan var en modig andlig förebild för de andra soldaterna och när Saul vill döda en oskyldig Jonatan så är måttet rågat! Folket säger ifrån och Jonatan räddas undan döden.
    • Av detta kan vi lära oss att man inte nödvändigtvis gör fel om man följer sina andliga ledare även om man inte håller med i allt, men att det trots allt finns en gräns. När galenskapen har gått för långt måste man våga säga ifrån och förhindra att ledaren förstör för andra människor.
    • Även om en ledare är kallad och smord av Gud, vilket ju kung Saul var, så betyder inte det att den ledaren automatiskt är befriad från frestelsen att missbruka sin makt.
    • Som andlig ledare och pastor är det viktigt att man vågar släppa fram sådana som Jonatan. Om Gud kallar någon i församlingen att leda en viss verksamhet eller göra något speciellt, då ska ledarskapet inte vara rädda för att den personen får plats och utrymme i församlingen. Pastorer och andliga ledare är församlingens tjänare och ska lyfta fram medlemmarna och hjälpa dem blomma ut i den kallelse Gud ger var och en.
  • När Saul inte längre har sina soldater med sig, får han snopet dra sig undan, vilket även filistéerna gör. Hade Saul inte varit så egoistisk hade han kunnat slutgiltigt besegra filistéerna vid detta tillfälle.

• ⁴⁷När Saul hade tagit över kungamakten i Israel, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. ⁴⁸Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare. ⁴⁹Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. ⁵⁰Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. ⁵¹Kish, Sauls far, och Ner, Abners far, var nämligen söner till Abiel. ⁵²Kriget mot filisteerna pågick häftigt så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark och krigsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
  • I avslutningen av detta kapitel ser vi hur Saul ytterligare förstärker sin egoism och sätter sig själv i centrum. Saul för krig mot SINA fiender, inte nödvändigtvis mot Guds fiender. SAUL gör mäktiga ting, inte Gud. Saul tar de bästa männen i SIN tjänst.
  • Även om Saul var framgångsrik i sina segrar, så lyckades han aldrig slutgiltigt besegra filistéerna och fick leva med krig under hela sitt liv.

Copyright 2015 Christian Mölk – All Rights Reserved.

All Bibeltext kommer från Svenska Folkbibeln om inte annat anges.