Som en reaktion på den protestantiska reformationen kallade påve Paulus III (1468-1549) hela den Katolska kyrkan till Konciliet i Trident, för att under åren 1545 till 1563 hålla 25 möten för att fastslå den katolska läran. Även protestanterna blev inbjudna att delta i konciliet, men eftersom de inte fick någon rätt att rösta så avstod de allra flesta att komma.
Konciliet förkastade Martin Luthers Tron allena, och menade att den som säger att syndaren rättfärdiggörs genom tron allena ska vara anathema, dvs. bannlyst. Katolska kyrkan menade istället att tron och människans samverkan med nåden krävs för rättfärdiggörelsen:
”Om någon säger att den ogudaktige rättfärdiggöres genom tron allena och förstår detta så att det därutöver inte behöves någon samverkan från människans sida för att erhålla rättfärdiggörelsens nåd eller att det inte på något sätt vore nödvändigt att människan med sin egen vilja förbereder sig, han vare bannlyst.” (Konciliet i Trident, sjätte sessionen, kanon 9)
”Om någon säger att den mottagna rättvisan inte bevaras och utökas inför Gud genom goda gärningar, utan säger att de goda gärningarna endast skall ses som en frukt av eller ett tecken på rättfärdiggörelsen, men inte en orsak till dess ökning; han vare bannlyst.” (Konciliet i Trident, sjätte sessionen, kanon 24)
Konciliet förkastade även Luthers Skriften allena, dvs. att Bibeln är slutgiltig auktoritet i alla frågor om tro, lära och kristet liv, och menade istället att Guds uppenbarelse till människan förmedlats både genom Skriften, men även genom Traditionen, dvs. muntliga kyrkliga läror och förklaringar till Skriften. Så även om apostlarna och profeterna gett oss Skriften, så är kyrkan uppenbarelsens förvaltare och förmedlare under biskoparnas ledning. Utöver detta fastslog även konciliet att de deuterokanoniska böckerna, eller apokryferna som protestanter ofta kallar dem, var på samma nivå som Bibelns kanoniska böcker, dvs. Gamla testamentet och Nya testamentet.
Utöver detta fastslog även konciliet sakramenten och att Jesus verkligen är substantiellt närvarande i nattvarden, samt att en reform av avlatsbreven behövdes, samtidigt som man passade på att även bannlysa de som ansåg att avlatsbreven är onödiga.
Det kan vara värt att tillägga att Katolska kyrkan aldrig har backat från något som fastslogs under konciliet i Trident, utan tvärtom bekräftat det vid Andra Vatikankonciliet (1962-1965).
30-åriga kriget
En tragisk fortsättning på motreformationen blev de våldsamma krig mellan katoliker och protestanter som härjade i framförallt Tyskland åren 1618-1648. Det hela började med att den nyvalde böhmiske kungen Ferdinand av Steiermark beordrade att byggandet av ett antal protestantiska kapell på vad katolikerna ansåg var katolsk mark skulle avbrytas. En grupp protestanter samlades i Pragborgen och anklagade de ledande guvernörerna för att ha brutit mot den böhmiska religionsfriheten, och kastade helt sonika ut dessa herrar genom de höga slottsfönstren. De föll ungefär 21 m, men överlevde tack vare att de lyckligtvis landade i en stor hög med hästskit.
I och med denna händelse började både protestantiska och katolska arméer samla sig och göra sig redo för krig. Bollen var satt i rullning och kriget blev en fruktansvärt brutal massaker där miljoner människor dog. Ferdinand blev så småningom vald till kejsare av det Tysk-romerska riket och blev ledaren för den katolska sidan i kriget. Kriget böljade fram och tillbaka och till slut blev även svenskarna inblandade i och med att Gustav II Adolf landsteg i Tyskland 1630.
Vid Westfaliska freden 1648 enades man till slut om att bekräfta religionsfreden i Augsburg, som gick ut på att undersåtarna skulle följa sin furstes religion. Stora delar av norra Europa blev protestantiskt medan södra Europa förblev katolskt.
- Läs mer Kyrkohistoria