Nu har mitt inlägg i den frikyrkliga gudstjänstdebatten publicerats i tidningen Dagen:
Med jämna mellanrum uppstår det väckelserörelser som en reaktion på att kyrkan har stelnat. Ungefär samma händelseförlopp återupprepas varje gång: en grupp troende läser i Bibeln om hur det kristna livet bör levas, ber till Gud om att detta ska förverkligas, blir uppfyllda av Anden, försöker återvända till det ursprungliga bibliska, tar krafttag mot synden, längtar efter Jesu återkomst och blir en andefylld lekmannarörelse.
Men efter en viss tid stadgar sig denna väckelserörelse, en ny generation växer fram, ett behov av att bevara det som upptäckts infinner sig, och vips har kyrkan institutionaliserats, varpå en ny väckelserörelse snart kan antas vara i antågande.
Den 14 april skrev elva författare en debattartikel i Dagen för att starta ett samtal om den frikyrkliga gudstjänsten. Detta samtal är viktigt och nödvändigt och jag skulle vilja lyfta fram mitt perspektiv.
Det viktiga för mig är att vi inte tjusas av de historiska kyrkorna och ser de olika frikyrkliga gudstjänsterna som enbart komplement.
Vi behöver inte inspireras av de historiska kyrkorna i ett tafatt försök att känna att vi också är en riktig kyrka. Det viktiga är att vi är öppna för Anden och att Han får sätta sin prägel på våra liv och våra gudstjänster.
Eftersom vi människor är olika och eftersom Gud älskar mångfald, så tar sig detta olika uttryck på olika platser i olika delar av världen. En del uppskattar mer fasta former, andra är mer utåtriktade, andra är mer familjära.
Om vi söker Gud och är öppna för Andens vägledning kommer vi märka att vattnet från Guds källsprång tar sig fram på olika fåror beroende på underlaget.
Om vi försöker strömlinjeforma våra gudstjänster är det risk att vi bygger en fördämning som dämpar strömmen av levande vatten och då finns det en uppenbar risk att Anden hittar andra vägar att ta sig fram.
Jag säger alltså inte att det nödvändigtvis är fel på fasta historiska liturgiska former, men jag vill påstå att det är viktigare att vi söker Guds Ande och vågar vara öppna för att gudstjänsterna tar sig olika uttryck på olika platser. Det enda vi behöver bevara, är öppenheten för Guds Ande. Det som gör våra samlingar till gudstjänster är inte vår mänskliga liturgi, utan Guds närvaro.