Bakgrunden till den katolska uppfattningen att just biskopen av Rom är efterträdare till aposteln Petrus grundar sig i katolikernas tolkning att Petrus fick uppdraget av Jesus att vara den ”klippa” (=petra) som Jesus skulle bygga sin församling på:
“16Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” 17Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. 18Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” (Matt 16:16–18)
Några argument emot att församlingen skulle byggas på Petrus är för det första att den klippa som Jesus bygger sin församling på snarare är den bekännelse Petrus avger i versarna före, dvs. att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son”, än på Petrus som person. Det är ju Kristus som är vår frälsnings klippa, inte Petrus (Apg 4:11–12, 1 Kor 10:4) och nyckeln till denna frälsning är tron på Jesus och bekännselsen att han är Kristus (1 Joh 5:1). För det andra så ville inte Jesus att hans lärjungar skulle kalla någon på jorden för ”fader” (=pater) och påve betyder just ”pappa” (Matt 23:9). För det tredje, även om man anser att Petrus var de tidiga kristnas huvudledare, så kan man svårligen utifrån Bibeln visa att detta ledarskap automatiskt ska överföras till just biskopen av Rom. Även om Petrus eventuellt bosatte sig i Rom, vilket det finns antydningar till i 1 Petrus brev 5:13, så var han judarnas apostel, inte hedningarnas (Gal 2:8) och bör rimligtvis ha utgått ifrån Jerusalem (Gal 1:18). Om nu någon mänsklig ledare ska vara alla kristnas överhuvud, så bör det ju i så fall rimligtvis vara biskopen i Jerusalem, inte biskopen i Rom. Men diskussionen om vilken stad som bör föräras kyrkans överhuvud blir rätt snabbt orelevant när man påminner sig själv om det fjärde, och kanske starkaste argumentet, att det ju är Jesus Kristus som är församlingens ”huvud”, dvs. ledare och Herre (Ef 5:23), och inte någon annan.
Pentarkin
Ordet ”pentarki” kommer från de två grekiska orden ”pen” (=fem) och ”arki” (=styra) och var en idé om att hela kristendomen skulle styras av de ledande biskoparna (eller snarare patriarkerna, som de ledande biskoparna nu hade börjat kallas) i Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem.
På apostlarnas tid hade ju församlingarna varit någorlunda självständiga och Jerusalem varit det naturliga centrumet. Även om apostlarna givetvis var auktoritativa i den tidiga kyrkan, så fanns det inget samfundsväsen och församlingarna accepterade inte att någon stat styrde över dem. Exempelvis kan vi se i 1 Petrus 5:1–3 att församlingsledarna skulle vara herdar över den hjord ”som finns hos er”, dvs. de blev inte satta att leda någon stad eller något stift, utan bara den lokala församlingen. För det andra kan vi se i Apg 14:23 att ledarna inte skulle överse någon annans hjord eller någon annans församling, utan bara den som de blivit ”insatta” att betjäna. En sådan församlingsledning insattes ”i varje församling”, vilket alltså leder till slutsatsen att varje församling var självständig och leddes av ett lokalt ledarskap. När de olika församlingarna hade en teologisk fråga att diskutera så samlades man i Jerusalem för att avgöra frågan (Apg 15). Genom samtal, vittnesbörd och Bibelstudium vägleddes apostlarna och äldste till att tillsammans förstå Guds vilja.
Hursomhelst, de fyra sistnämnda städerna, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem, låg alla i den östra delen av Romarriket, medan Rom låg i den västra delen. När konciliet i Chalcedon år 451 beslutade att dessa fem städer alla skulle vara patriarkat med särskild auktoritet och när sen Romarriket delades i två delar år 476 fick därmed Rom av naturliga skäl störst betydelse i väst. Skillnaderna mellan Västrom och Östrom växte sig dessutom allt starkare i och med att man i väst pratade latin och i öst grekiska.
I Konstantinopel fanns en kejsare som regerade över Östrom, men i Västrom uppstod ett politiskt maktvakuum när Västrom stod utan kejsare mellan åren 476 och 800, något som lämnade utrymme för påven att ta den värdsliga makten. Denna utveckling hade börjat redan tidigare eftersom kejsaren ofta presiderade i Milano, och var till viss del kontrollerad av germanska krigsherrar som hotade Rom norrifrån. När kejsare Romulus Augustus (461-507?) avsattes av germanerna år 476 så blev biskopen i Rom, i brist på andra politiska ledare, så illa tvungen att sköta livsmedelsutdelningen så att folk inte svalt, samt att sköta förhandlingarna med allehanda krigiska stammar som ville erövra och plundra Rom.
Damasus I (305-384)
Den påve som inledningsvis hade stor påverkan på påveämbetet var Damasus I. Damasus föddes i Portugal längst bort i det romerska riket, och fick genomleva stora förändringar för de kristna. Under Damasus tidiga år som präst så kom kejsar Konstantin till makten, och som också utfärdade det toleransedikt som tillät den kristna tron i Romarriket, samt kejsar Theodosius edikt år 380 där han deklarerar att kristendomen skall vara officiell romersk statsreligion. Damasus hade även upplevt kejsar Konstantins byggande av Romarrikets nya huvudstad, Nya Rom (Konstantinopel), och kämpade för att upprätthålla Roms betydelse.
Damasus personlige sekreterare, Hieronymus (347-420) översatte Bibeln till latin och Damasus själv införde latin som kyrkospråk i Rom. Damasus hade också höga tankar om biskopen i Roms auktoritet. Han talade om Rom som den apostoliska stolen och om sig själv som pontifex maximus, en titel som översteprästen för den gamla romerska hedniska religionen hade haft och som de romerska kejsarna hade övertagit, men som nu biskopen i Rom ansåg sig inneha. Damasus var den förste som hävdade att den makt Jesus hade gett Petrus även skulle gå vidare till Petrus efterträdare, dvs. enligt Katolska kyrkan: biskopen i Rom. Damasus efterträdare, Siricius (334-399), var den förste som började använda titeln ”påve” och hundra år senare, år 495, hölls en synod i Rom där det bestämdes att påven skulle anses vara ”Kristi ställföreträdare”, en titel som Tertullianus tidigare hade tillskrivit den helige Ande.