Martin Luther föddes i Tyskland 1483 och dog 1546. Under de åren hann han med att starta en förändring som går att jämföra med Columbus upptäckt av Amerika. Men Martin Luthers spännande resa börjar på riktigt när han år 1505 är nära att träffas av blixten och livrädd ber för sitt liv till helgonet S:t Anna. Martin lovar förtvivlat att han ska sluta som juridikstudent och istället bli munk om han överlever.
Sagt och gjort! Luther börjar ett nytt liv som en mycket sträng och hängiven katolsk augustinermunk. Luther skriver om sig själv:
”Jag kan också säga att innan jag blev upplyst av evangeliet, var jag minst lika nitisk för de papistiska lagarna och våra fäders traditioner som någonsin en man var. Jag ansträngde mig hårt för att leva upp till varje lag så gott jag kunde. Jag straffade mig själv med fasta, bön, och andra övningar mer än alla de som idag hatar och förföljer mig. Jag tog det på så stort allvar att jag ålade min kropp mer än den kunde utstå.” (Ur Luthers kommentar till Galaterbrevet)
Men trots sina oerhört stränga religiösa riter lyckades inte Luther få någon frid i sitt hjärta. Den gamle juridikstudenten kunde inte förstå hur han ska kunna bli rättfärdig och frikänd från sina synder av den allsmäktige Domaren Gud.
Men som av en händelse råkade Martin Luther läsa i Romarbrevet: “Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.”(Rom 1:17) och “Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.”(Rom 3:23–24). Luther insåg att rättfärdighet inte kan nås genom att människan försöker stiga upp till Gud, utan endast genom att i tro motta Guds kärlek som i Kristus stigit ner till människan. Kristus fick människans synd och människan fick Kristi rättfärdighet. Det är alltså meningslöst för en människa att försöka göra goda gärningar i syfte att bli rättfärdig eftersom den rättfärdighet som frälser är Kristi rättfärdighet, inte människans. Det var som att en ny blixt hade träffat Martin Luther och han blir en helt förvandlad person.
Avlatsbrev
Samtidigt som den glade Martin Luther predikar om rättfärdighet genom tro vandrar avlatsförsäljaren Johann Tetzel runt i Wittenberg, staden där Luther nu blivit universitetsdoktor, med försäljningsargumentet: ”När myntets klang i kistan hörs, till himlen själen genast förs”. För att förstå bakgrunden till ”avlat” behöver man först förstå Katolska kyrkans syn på syndens två konsekvenser, varav den första är evigt straff, dvs. helvetet. Detta straff kan undgås genom att synderna blir förlåtna. Den andra konsekvensen är temporärt straff, dvs. skärselden. Denna andra konsekvens av synden kvarstår även efter synden har blivit förlåten, och innan den troende kan få komma in i himlen måste man först helgas och renas, antingen här på jorden eller i skärselden.
I Katolska katekesen kan vi läsa följande:
”De som dör i Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade även om de är säkra på sin frälsning undergår efter sin död en rening för att uppnå den helighet som är nödvändig för att träda in i himlens glädje. Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, vilken är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden.” (Katolska katekesen 1030-1031)
Så för den som kommer till helvetet finns inget hopp om räddning, men för den som kommer till skärselden väntar alltså en reningseld, som måhända är lika intensiv som den i helvetet, men med den stora avgörande skillnaden att straffen i helvetet är eviga medan straffen i skärselden är temporära. Genom bot eller avlat kan man redan nu förkorta tiden i skärselden, antingen för sig själv eller för någon annan. Avlat innebär att man ”betalar” av den skuld man har åsamkat genom sin synd. Om man exempelvis har bränt ner sin grannes hus så kan man få den synden förlåten, men man bör även göra ”bot” genom att ställa till rätta det man orsakat genom att återställa huset. När boten blev för tung kunde kyrkan ”avlåta” en del av boten eftersom man menade att man på grund av Kristus och helgonens alla meriter hade en skatt av goda gärningar som, enligt Katolska kyrkan, kunde förkorta tiden i skärselden för en själv eller någon som redan var död. Denna avlat kunde fås genom bön, fasta, givande av allmosor, botgöring, en pilgrimsfärd, deltagande i korståg, etc.
Katolska kyrkan anser att de har rätt att både ålägga syndaren botgärningar samt befria från tid i skärselden eftersom man har fått Petrus fullmakt att ”binda och lösa”. Eftersom man har en sådan stor skatt av Kristi och helgonens meriter så kan man i teorin lösa människor från sin syndaskuld även utan avlat och bot, men man gör inte det eftersom man anser att avlaten är ett sätt för människor att göra bättring och delta i Kristi försoningsverk.
Martin Luther blev arg, dels på den kommers som uppstod kring avlatsbreven (påven behövde pengarna för att bygga den enorma Petruskyrkan i Rom), men kanske framförallt för att han ansåg det stämma så illa med den grundläggande principen ”tron allena”, dvs. att människan inte kan göra några goda gärningar för att bli frälst.
De 95 teserna om avlatens innebörd
Som en protest mot Katolska kyrkans gärningslära och försäljning av avlatsbrev spikade Luther enligt traditionen år 1517 upp de berömda 95 teserna på staden Wittenbergs kyrkdörr. Några av dessa teser lyder så här:
27 – Människoläror predikar den som säger att så fort pengarna skramlar i kistan flyger själen ut.
36 – Alla kristna som verkligen ångrar sig har rätt till full eftergift av straff och skuld, även utan brev om förlåtelse.
51 – De kristna bör undervisas att påven frivilligt skulle, till och med (om det behövdes), sälja Peterskyrkan och ge av sina egna pengar till vissa av dem som alla dessa avlatspredikanter övertalar att ge pengar.
82 – Mer konkret: Varför tömmer inte påven skärselden på grund av helig kärlek och det trängande behovet hos själarna. Det vore en bättre anledning istället för att lösa in ett oändligt antal själar av en så obetydlig anledning som eländiga pengar till att bygga en kyrka?
84 – Vidare: Vad är denna nya fromhet från Gud och påven som låter de laglösa och onda för pengar köpa ut Guds fromma ur skärselden, istället för att befria den fromma av ren barmhärtighet på grund av själens eget behov?
86 – Vidare: Varför bygger inte påven, vars förmögenhet i dag är som förmögenheten hos de rikaste, Peterskyrkan för sina egna pengar, istället för att bygga den för pengar från de fattiga troende?
Martin Luthers 95 teser retade upp påven och Luther kallades till förhör i staden Worms, där han dock vägrade att backa från sina teser med följande ord:
”Såvida jag inte blir övertygad av bevis från skrifterna eller genom vittnesbörd – för jag litar varken endast på påven eller rådsförsamlingen eftersom det är säkerställt att de ofta har haft fel och motsagt sig själva – håller jag bestämt fast vid skrifterna som jag har anfört och jag har endast förtroende till Guds ord och jag varken vill eller kan återkalla någonting eftersom det inte är en riktig handling mot förtroendet. Gud hjälpe mig. Amen.”
Som en följd av Luthers ovilja att återkalla sina teser lät påve Leo X (1475-1521) exkommunicera Luther år 1521, men bollen var redan satt i rullning och denna nödvändiga reformation av kyrkan ledde till splittring och klyver både Europa och Katolska kyrkan i två delar. Trots exkommuniceringen så fortsatte Martin Luther att undervisa och vann folkets hjärtan genom att predika på folkets språk tyska, istället för latin, och genom att skriva kristen litteratur på tyska och översatta Bibeln till folkspråket, så att vanligt folk kunde läsa Bibeln. En av de viktigaste sakerna Luther undervisade om var synen på rättfärdiggörelse:
”Den första och främsta artikeln är detta: Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har ”dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighets skull” (Rom 3:24–25). Och han allena ”är Guds Lamm, som bär världens synd”, (Joh 1:29), och ”Gud har lagt allas vår synd på honom” (Jes 53:6). Vidare: ”De äro alla syndare och bliva utan egen förtjänst rättfärdiga av hans nåd genom förlossningen i Jesus Kristus, i hans blod” (Rom 3:23–25). Emedan detta nu måste tros och eljest icke kan uppnås eller omfattas med någon gärning, laguppfyllelse eller förtjänst, så är det klart och visst, att allenast denna tro gör oss rättfärdiga, såsom den helige Paulus säger i Rom 3:28: ”Vi hålla före, att människan blir rättfärdig genom tron utan lagens gärningar”. Vidare: ”På det att han allena må vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är av tron på Jesus”. Från denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man icke göra några eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestånd störtade samman (Mark 13:31). Ty ”det finns intet annat namn åt människorna givet, genom vilket vi kunna bliva saliga”, säger den helige Petrus i Apg 4:12. ”Och genom hans sår äro vi helade” (Jes 53:5). Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gentemot påven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla. Eljest är allt förlorat och kommer påven och djävulen och alla våra fiender att behålla seger och rätt.”
Så småningom spred sig Luthers reformation i Tyskland, Baltikum och Skandinavien, medan andra varianter av reformationen spred sig framförallt i Nederländerna, Frankrike, Schweiz, Ungern, England och Skottland.
Men även om Luthers initiala framgångar ledde till en viktig reformation av kyrkan, så måste man helt klart sätta ett antal frågetecken inför en del av hans ställningstaganden. Under de närmaste åren efter Luthers exkommunikation uppstod oroligheter bland Tysklands bönder vilket ledde till uppror. Luther sympatiserade med bönderna men menade att de skulle lyda sina överordnade eftersom Paulus skrev så i Rom 13:1-7. Luther fördömde till slut böndernas våldsamma uppror och uppmanade adeln att slå ner upproret med våld. Eftersom Luther menade att Gud hade insatt alla överheter så fick man därför heller inte göra uppror mot dem.
Ett annat stort frågetecken är varför Luther var så starkt kritisk till anabaptisterna, en baptistisk rörelse som led fruktansvärda förföljelser av lutheraner och andra reformatoriska rörelser. Luther, som ju själv hade protesterat mot Katolska kyrkans obibliska läror och praktiker, borde väl ha kunnat visa förståelse mot att andra rörelser hade synpunkter på Luthers obibliska läror, som exempelvis spädbarnsdop och kyrkans statliga hopkoppling med våld mot oliktänkare som följd. Det var dock inte bara anabaptisterna som fick lida förföljelse, utan även judarna. Mot slutet av sitt liv var Luther mycket kritisk mot den judiska minoriteten och skrev boken ”Judarna och deras lögner”, där han bl.a. råder sina efterföljare att bränna ner synagogor, riva judiska hem och med hot om dödstraff förbjuda rabbiner att predika, och om allt detta inte får önskad effekt ska de drivas ut ur landet med våld.[4] Luthers antisemitiska syn på judarna kom att få stort och förödande inflytande på protestantiska Europa under 1900-talet.
De fem solarna
Martin Luthers och övriga reformatorers protest mot den katolska läran kan sammanfattas i de fem solarna. Ordet ”sola” är latin och betyder ”allena”.
Skriften allena innebär att Bibeln är slutgiltig auktoritet i alla frågor om tro, lära och kristet liv. Traditionen är värdefull men står inte över Skriften och måste vara förenlig med Bibeln.
Tron allena innebär att människan inte kan göra några egna gärningar för att bli frälst utan bara ta emot frälsningen fritt och för intet. Dock är gärningar en naturlig konsekvens av den frälsande tron, men den är inte förutsättningen för den. Protestanterna menar att ”tron ger rättfärdighet och goda gärningar” i motsats till den katolska formuleringen: ”tro och goda gärningar ger rättfärdighet”.
Nåden allena betyder att frälsningen är en gratis gåva från Gud. Gud har ensam tagit initiativet till frälsningen och människan har ingen möjlighet att samarbeta med Gud genom att göra goda gärningar för att erhålla frälsning.
Kristus allena betyder att endast Kristus är medlare mellan Gud och människa. Kyrkan som institution, dess prästerskap, sakrament, eller s.k. helgon kan inte bidra till frälsningen eller medla mellan Gud och människa.
Guds ära allena innebär att endast Gud ska ha all ära för frälsningen eftersom han har tagit initiativet och är grunden för frälsningen. Vi människor har inte bidragit någonting till vår frälsning och bör således heller inte ta åt oss någon ära för Guds verk.
- Läs mer Kyrkohistoria