Sitter på Stockholms Centralstation efter mitt första Pingst Rådslag! En mycket positiv upplevelse även om jag iofs gärna hade velat vara på Uniteds konferens i Malmö, som tyvärr råkade hamna på samma datum. Det blir ju mycket formalia, avtackningar och dylikt, men sånt är trots allt väldigt viktigt. En organisation behöver vara välskött och välsmord för att mekanismerna ska fungera.
En fråga som lyftes handlade om framtiden: vad ska vi med Pingst FFS (pingst-samfundet) till? Vi i Pingströrelsen är ju inte så värst förtjusta i detta med samfund, men samtidigt är vi i behov av nätverk, gemenskap, samlingspunkter och någon form av sammankallande central organisation. Jag tycker Pingst FFS är ett nödvändigt och väldigt bra verktyg för oss fria pingstförsamlingar, så länge som syftet är att sammankalla oss, organisera vissa gemensamma kurser såsom exempelvis vigselkursen osv.
Sen måste jag tillägga att jag tror att Pingströrelsen har gått igenom en svår kris i och med dop- och medlemskapsdebatten, som kunde ha blivit betydligt värre om det inte hade varit för Pingst FFS föreståndare Pelle Hörnmarks otroligt goda ledarskap. Med ett annat ledarskap tror jag det lika gärna kunde ha blivit någon form av splittring, men Hörnmark, Ulrik Josefsson och ett antal andra har tveklöst gjort ett förträffligt bra jobb med att hålla samman rörelsen.
Sen tycker vi inte samma sak i den här frågan, men det kanske vi inte måste göra? Alla pingstförsamlingar är överens om att det är det baptistiska dopet som gäller, men vi är inte överens om huruvida det ska vara medlemsgrundande eller inte. Dock kvarstår en majoritet i det klassiska synsättet med troendedop som medlemsgrundande.
Men, för att svara på frågan, vad vi ska med Pingst-samfundet till. Enligt mig har Pingströrelsen egentligen inte sitt existensberättigande i strukturer, nätverk eller ens teologi, utan i eld! I ordets rätta bemärkelse så är man egentligen inte pingstvän bara för att man är medlem i en pingstförsamling, utan för att man brinner för att nå nya människor med evangeliet om Jesus. Den eld som sedan fornstora dagar har brunnit i varje pingstväns hjärta är den helige Andes eld, och den går inte att stänga in i ett slutet konferensrum, för då slocknar elden. Min förhoppning är att konferenser och samfund finns till för att inspirera de lokala pingstförsamlingarna att nå nya människor med evangeliet om Jesus genom att lyfta fram exempel från arbeten bland invandrare, ungdomar, LP, Alpha osv. Vi behöver bli inspirerade till att satsa våra församlingsresurser på evangelistisk verksamhet inom landets gränser, men också utanför. Vi behöver lyfta missionärerna och deras arbete mer på våra konferenser. Vem blir liksom inte inspirerad av att få höra hur någon har fått berätta om Jesus för en onådd folkgrupp eller något liknande?
Ett intressant inslag i Rådslaget var när en individuell aktieägare gick fram och la ett förslag om att avsätta 100 miljoner kr för ett Bibelinstitut som inte är styrt/influerat av staten (om jag förstod det rätt). Personligen är jag lite trött nu på alla som vill starta nya utbildningar hela tiden. Inom Pingströrelsen har vi ju ALT, varför inte satsa helhjärtat på den utbildningen? Om man nu upplever att staten styr alldeles för mycket får man väl presentera fakta och sen får vi diskutera saken tillsammans. Självklart ska inte staten påverka vår teologi, förkunnelse, mission, Bibelsyn, osv.
Den högskola jag gick på, Örebro Teologiska Högskola, får statliga medel för sin verksamhet, och jag kan inte direkt påstå att den skolans teologi eller utbildning påverkas negativt på grund av detta. Att statliga medel automatiskt innebär liberala pastorer borde väl jag och den här hemsidan vara ett bevis på att så inte är fallet? Eller?
Ni som har orkat läsa ända ner hit kan jag ju meddela den otroligt positiva nyheten, åtminstone för mig personligen, att jag och församlingen eventuellt kommer att engagera oss en del i Nepal! För mig personligen är detta jättespännande eftersom jag har känt en kallelse till Nepal ända sedan jag blev en lärjunge vid 18 års ålder. Jag har dock inte tagit några aktiva steg såvida inte en dörr har öppnats. När jag skulle skriva min c-uppsats erbjöd ju ÖTH, som av en ”slump”, två stipendium till just Nepal, varav jag lyckades få ett av dem. Nu har eventuellt Gud öppnat en ny dörr till Nepal. Jag har inte längre några drömmar om att bli missionär i Nepal, men kanske kan jag vara en länk i en kedja där förhoppningen är att lokala nepaleser missionerar i sitt eget hemland. Det vore en ynnest och ära att få bli involverad i detta. Mer om detta så småningom.
Läs mer:
Dagen – Därför skrivs det inte mer om kyrkornas konferenser
Dagen – Pingst formerar sina styrkor för framtiden
Dagen – Så ska Pingst möta framtidens utmaningar