En pingstvän läser Charta Oecumenica

Läs och ladda hem Charta Oecumenica här.

Inledning

”Ekumenik” är ett grekiskt ord (”oikoumenikos”), som typ betyder ”världsvid” eller ”som rör den bebodda jorden”. Ordet kommer från det grekiska ordet ”oikos”, som betyder ”hus” eller ”hushåll”. Ordet ”ekumenik” används för att beskriva den strävan som finns bland många kristna att nå en synlig enhet och försoning mellan olika kyrkosamfund, att få alla kristna in under samma ”hustak” så att säga.

Ordet ”ekumenik” finns så vitt jag vet inte i Bibeln. Däremot skriver Paulus om ”Andens enhet” i Ef 4:3 och Jesus ber att vi kristna ska vara ”ett” i Joh 17:

“Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band.” (Ef 4:3)

“Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett.” (Joh 17:11b)

Det grekiska ordet för ”Andens enhet” är ”henotes ho pneuma” och betyder i enkla ordalag ”ett i Anden”. På samma sätt som att Fadern, Sonen och Anden är ”ett”, och två gifta personer är ”ett”, så vill Gud att vi kristna ska vara ”ett”.

Så som jag tolkar Bibeln är inte denna ”enhet” nödvändigtvis per automatik en ”organisatorisk” enhet. På samma sätt som ett gift par kan vara osams trots att de formellt sett är gifta, så kan två olika kyrkor ha ”ekumenik”, men inte nödvändigtvis ha ”enhet”.

Jag tycker alltså det är viktigt att skilja på ”Andens enhet” och ”ekumenik”, det är inte nödvändigtvis samma sak. Andens enhet skapas av den helige Ande och ekumenik är en mänsklig strävan att nå olika former av enhet. Ekumenik kan leda till Andens enhet, exempelvis genom att den helige Ande manar kristna att förenas i bön med Jesus i centrum. Men ekumenik kan också leda till en mänsklig oandlig enhet, där den synliga organiserade enheten sker på bekostnad av Guds ord.

Det positiva med ekumenik

I min mening så handlar ekumenik och kristen enhet för det första om att mötas. Även om vi kristna tycker olika i ett stort antal frågor, så är det aldrig bra att sitta på varsitt håll och förstärka de fördomar man har om varandra. Därför är det viktigt att vi möts och förenas under vår minsta gemensamma nämnare: vår bekännelse att Jesus Kristus är Herre.

För det andra så handlar ekumenik om att lyssna på varandra. Istället för att bygga våra uppfattningar på fördomar så är det viktigt att andra kristna samfund får beskriva sig själva med sina egna ord.

För det tredje så handlar ekumenik om kritik. Detta kanske låter märkligt, men tro det eller ej, det finns faktiskt väldigt mycket som vi kristna är starkt negativa till hos varandra. Detta måste man få uttrycka utan att bli ansedd som fientlig. När man på ett kärleksfullt och ödmjukt sätt lyfter fram det man är kritisk till så skapas ju en möjlighet till förnyelse. Det finns oändligt många olika kristna samfund och troligtvis finns det brister i läran hos de flesta, men ofta är man för hemmablind för att se dem, och då behövs det ett utanförperspektiv för att brister ska kunna uppmärksammas och åtgärdas.

Det är min uppfattning att när Jesus Kristus är central i en kärleksfull ekumenisk gemenskap så kommer vi tillsammans att förstå ”bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå” (Ef 3:17-19).

Så jag är alltså generellt sätt väldigt positiv till en kristen enhetssträvan. Men varken jag, den församling jag är pastor i eller Pingströrelsen har skrivit under Charta Oecumenica och kommer heller inte att göra det. Det är i min mening ett väldigt o-ekumeniskt dokument som snarare motverkar sitt förmodade syfte att nå Andens enhet. Här är några exempel på varför:

På sidan 13 står det:

”I enlighet med Jesu Kristi evangelium, såsom den Heliga Skrift vittnar, och såsom det uttrycks i den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (381), tror vi på den treenige Guden: Fadern, Sonen och den heliga Anden. Eftersom vi med detta credo bekänner ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka” är det vår oeftergivliga ekumeniska uppgift att låta denna enhet, som alltid är Guds gåva, bli synlig.”

Beroende på hur man definierar ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”, så håller jag antingen med eller inte.

För mig handlar nämligen inte kristen enhet om att alla kristna ska gå in i ett religiöst system som utgår ifrån Rom eller att alla kristna på sikt ska bli en del av den Katolska kyrkan. Jag tror att kristen enhet utgår från den gemensamma bekännelsen att Jesus är vår Herre, att vi ber och firar nattvard tillsammans.

När jag en tid bodde på en kibbutz i Israel så möttes vi kristna en gång i veckan för att be tillsammans. Vi var från alla olika delar av världen. Det som förenade oss var inte vilket samfund vi tillhörde, utan vår gemensamma tro på Jesus. Några var katoliker, någon var messiansk jude, några var lutheraner och jag var pingstvän, men när vi möttes till bön och lovprisning så spelade inte våra mänskliga epitet så stor roll, utan det viktiga för vår gemenskap var vår kärlek till Jesus.

Så jag kan utan tvekan skriva under på att Jesus bara har ”en enda kyrka”, men jag skriver inte under på att kyrkan är en mänsklig organisation som leds ifrån Rom. Nej, Jesu kyrka är något mycket större och bättre än så; det är en kropp med olika lemmar som fogas samman tack vare Jesu försoning på Golgata kors. Det är Jesu frälsning som förenar oss, inte vår mänskliga organisation.

Att vi frikyrkliga samlas i en mängd olika samfund är alltså inte automatiskt ett tecken på splittring, utan snarare ett tecken på att vi människor är olika. Att vara enad organisatoriskt är inte nödvändigt för att kunna ha andlig enhet. Detta vet alla, som i exemplet ovan, någon gång har varit på exempelvis ett ekumeniskt bönemöte. Vi kristna förenas när vi ber tillsammans i en Andens enhet.

Men att den kristna kyrkan har splittrats ett oräkneligt antal gånger är egentligen fullt naturligt eftersom all form av mänsklig organisatorisk enhet förr eller senare går sönder. När vi försöker skapa enhet i vår egen mänskliga kraft misslyckas vi eftersom vi människor är bräckliga syndiga varelser som inte kan hålla sams. Finns det något att kivas om kan man sätta en hundring på att någon kommer att vilja bråka om just det. Så en mänskligt organiserad enhet riskerar bli anti-ekumenisk om den motverkar syftet med en rätt sorts ekumenik, dvs. Andens enhet. Charta O-ecumenica riskerar alltså ironiskt nog med tanke på stavningen av dess namn, bli ”o-ekumeniskt”.

Vi tillhör Guds familj därför att vi tror på Jesus och har samme Ande, inte för att vi har påven som ledare. Det är när vi älskar varandra som världen skall förstå att vi är Jesus lärjungar, inte för att vi ingår i samma organisation. Vi skall vara ett på samma sätt som Fadern och Sonen, dvs. en kärleksfull Andens enhet grundad i bekännelsen att Jesus är Herre.

På sidan 14 står det:

”Vi förbinder oss att i den heliga Andens kraft verka för Jesu Kristi kyrkas synliga enhet i en enda tro, som tar sig uttryck i att vi ömsesidigt erkänner varandras dop och lever i eukaristisk gemenskap och även i gemensamt vittnesbörd och gemensam tjänst.”

För en pingstvän blir detta problematiskt. I Sverige har vi ju nämligen en situation där den Lutherska kyrkan i århundraden har döpt spädbarn, något som alla kristna med baptistisk dopsyn ställer sig väldigt frågande inför. Enligt min baptistiska syn så är dopet, kortfattat och förenklat: ”en yttre symbolik för en inre förvandling”, och således alltså en medveten respons på att man tror på Jesus och bekänner honom som Herre och Frälsare. Vi blir frälsta av nåd genom tro och ett dop utan tro är meningslöst. Eftersom ett spädbarn inte kan bekänna sin tro på Jesus kan spädbarnet heller inte döpas. Bara för att man skvätter vatten på ett barn och uttalar doporden så blir det inte automatiskt ett dop, för att det ska vara ett dop krävs det nämligen en medveten bekännelse.

Så om någon som är spädbarnsdöpt kommer till tro på Jesus och bekänner honom som Herre och Frälsare så är det naturligt för en baptistisk pingstvän att anse att han eller hon snarast bör döpas. Detta blir således inte ett ”omdop”, som en del kanske hävdar, eftersom vi inte anser att ett spädbarnsdop är ett dop.

Även Paulus ställdes inför situationen med inte helt korrekt döpta troende, och han var tydlig med att dessa ska döpas om på ett korrekt sätt snarast: “När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn.” (Apg 19:5)

På sidan 15 står det:

”Vi förbinder oss – att samråda och träffa överenskommelser med de andra kyrkorna om våra initiativ till evangelisation, för att undvika såväl skadlig konkurrens som risken för förnyad splittring.”

Jag är mycket skeptisk till den här formuleringen eftersom den i praktiken skulle kunna leda till att vi som pingstförsamling måste fråga Svenska kyrkan om lov innan vi får evangelisera på platser där de har medlemmar, dvs. hela Sverige. Det blir också konstigt om vi måste be Katolska kyrkan om lov innan vi missionerar i exempelvis Sydamerika.

Det viktiga är att evangeliet om Jesus förkunnas till alla människor och på alla platser. Varje människa, oavsett bakgrund inom Katolska kyrkan, Lutherska kyrkan eller Pingstkyrkan, behöver få höra evangeliets sanning.

På sidan 22 står det:

”Vi vill intensifiera umgänget mellan kristna och muslimer och kristen-muslimsk dialog på alla nivåer. Särskilt vill vi uppmuntra till samtal om tro på den ende Guden och om förståelsen av mänskliga rättigheter.”

Jag tycker det är bra med samtal olika religioner emellan, eftersom det förhoppningsvis kan skapa en större religionsfrihet och möjlighet för individer att konvertera utan att därmed riskera bli förföljd. Det är också sant att både kristna och muslimer tror på en Gud, men därmed skulle inte jag nödvändigtvis påstå att det är samma Gud.

Religionsdialog är bra, men det får inte gå till överdrift och leda till någon slags religionssynkretism eller att man egenhändigt snickrar ihop en urvattnad ”allmän-religion” där budskapet om Jesus nedtonas i syfte att framhäva likheterna.