Igår hade vi en otroligt fin dag ute på Lögdö Herrgård! Cirka 60 pers från församlingen var samlade för en heldag med gemenskap, samtal och dop. Tre stycken glada döptes i Ljustorpsån och kvällen avslutades med en fin grillstund :)
Temat för dagen var ”En ny tid, en ny gemenskap”. Jag inledde med en rätt så dyster verklighetsbeskrivning baserad på statistik som Øyvind Tholvsen sammanställt i ”Frikyrkan flyttar – En studie av frikyrkornas utveckling i Sverige 2000-2010”. Där beskriver han hur antalet församlingar i Sverige minskade med 16,5% mellan år 2000 och 2010. Det har lagts ner totalt 552 församlingar på 10 år (ungefär en församling i veckan), samtidigt som det bara har grundats 115 nya.
Vårt län Västernorrland toppar nästan statistiken med 32 nerlagda och bara 2 grundade. År 2010 fanns det 121 församlingar i Västernorrland med ett genomsnitt av 58 medlemmar (7006 frikyrkomedlemmar totalt varav cirka 170 tillhör vår församling Timrå Pingst).
Det som slår mig när jag ser denna statistik samtidigt som jag reflekterar över den svenska sekulariseringen är att det ser ut som att vi skyndsamt är på väg in i en tid som är påfallande lik situationen för de första kristna. Precis som nu så var kyrkan mellan år 30-325 i minoritet i ett pluralistiskt samhälle med många religioner och satsade mycket på en familjär gemenskap, det personliga vittnesbördet och mission. Fram tills cirka år 1950 så präglades kyrkan i Sverige av majoritet, privilegier, upprätthållande, institution och kontroll. Nu är vi tillbaka i minoritet i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.
Denna nya tid innebär nya förutsättningar och ett behov av anpassning till rådande förhållanden. Vi kan inte i tanken leva kvar i en tid som för länge sen redan har gått, samtidigt som vi klagar på att allting var bättre förr. Vi kan inte tro att arrangemang som funkade bra år 1950 automatiskt ska dra folk till kyrkan år 2013. Vad är det då som fungerar idag? Vad längtar vanligt folk efter idag? Hur ska vår församling se ut för att vara tidsanpassad och överleva ytterligare ett århundrade? (Lägg väl märke till att jag naturligtvis inte menar att vi på något sätt ska förändra det kristna budskapet utan att jag funderar på hur vi på bästa sätt presenterar budskapet.)
Jag har givetvis inte alla svar på alla frågor, men det jag tror vanligt folk längtar efter, det är den nya gemenskapen som församlingen faktiskt innebär. Visst, församlingen må vara en skröplig samling osaliga människor, men den är ändå början på Guds nya gemenskap.
Utanför församlingen, alltså i världen, som jag väljer att benämna det, så härskar hat, synd och krig. En ond våldsspiral som bara fortsätter utan slut. För att få slut på ondskan måste någon vara den första att avstå från en rättmätig hämnd och istället välja att förlåta. Jesus tog detta första steg på Golgata kors! Tack vare Jesu död på korset så kan vi människor försonas med Gud. Men i och med korset så påbörjades även en försoningsprocess oss människor emellan.
Alla vi som tror på Jesus har blivit försonade med Gud, men till försoningen med Gud hör också att vi behöver försonas med varandra. Vi kan inte säga att vi älskar Gud om vi samtidigt hatar vår medmänniska. Vi är kallade att gå i Jesu fotspår och försonas med varandra. Istället för att dela upp oss i olika nationaliteter, språk, ålder, osv, så ska vi nu vara en ny gemenskap.
För att återgå till den dystra statistiken som jag inledde med, vår församling sticker faktiskt ut lite från mängden. Vi är ingen jättestor församling och jag kan inte påstå att vi växer jättemycket, det har nämligen varit en hel del familjer som har flyttat söderut som vi med glädje har välkomnat till nya församlingar på nya orter, men vi har samtidigt den senaste tiden haft en tillströmning av människor från andra länder. Detta har gjort att vi står ungefär still i medlemsutvecklingen samtidigt som de utrikes födda ökar stadigt. Den nya gemenskapen blir mer och mer en verklighet hos oss. På våra gudstjänster har vi ibland nästan 50% utrikes födda. Barn, vuxna och gamla samlas tillsammans och på fikat efter gudstjänsten är det ett vackert sorl av bebisjoller, burmesiska, engelska, swahili, franska, norrländska och finska. Hos oss är det inte viktigt vilken hudfärg eller ålder man har, det viktiga är vår gemensamma tro på Jesus.
Gud sträcker sig ut i världen med ett erbjudande om försoning och en ny gemenskap. Församlingen är denna nya gemenskap och vi behöver satsa mycket på att berätta för andra om denna nya gemenskap. Jag tror att just detta är vad vanligt folk i Sverige behöver och längtar efter. Ute i samhället finns det så mycket gränsdragningar mellan folk och folk, gamla och unga, rika och fattiga, svenskar och invandrare, osv och osv. Våran nya gemenskap med Jesus i centrum är något unikt som vi kan erbjuda den vanlige svensken.
Bibelordet för dagen var mitt återkommande Bibelord från Paulus: “26Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.” (Gal 3:26–29)
Avslutningsvis, jag tror vi är överens om att vårt uppdrag, då som nu, är att vittna om Jesus och gestalta Guds rike i världen. Både det svenska samhället och situationen för kyrkan har förändrats enormt den senaste tiden, och frågan vi alla måste ställa oss är: ”hur gör vi för att på bästa sätt vara församling i denna nya tid?” Om vi slutar ställa oss den frågan kommer vi långsamt men säkert gå under i vår ålderdom och bli ytterligare en nerlagd församling i den dystra statistiken. Men låt oss se positivt på framtiden och jobba för att vända denna trend genom att vara det vi är kallade till att vara: Guds levande församling.
