När jag gick igenom vårat arkiv för att leta efter gamla årsmötesberättelser från församlingens historia, så kom jag av en händelse över ett dokument från tiden strax före församlingens grundande, som en viss David Blomberg hade skrivit: ”Som jag minns det under tiden 1/3 1920 – 1/10 1924”. Jag blev helt häpen när jag började läsa! Vittnesbörd om helanden, en stark längtan efter den helige Andes dop och en profetisk syn. Jag kan inte låta bli att dela med mig av några utdrag från dokumentet (som går att läsas i sin helhet på Timrå Pingsts hemsida: www.timrapingst.se):
Längtan efter Guds ord
”Guds ord blev alltmera dyrbart och levande för våra hjärtan, och vi kände behov av att få det framburet av andedöpta vittnen. Detta gjorde att vi kallade på pingstvännernas predikanter som kommo och, under Andens och kraftens överbevisning, predikade Kristus och honom som korsfäst. De sanningar, som mäst förkunnades och som blev mäst levande för våra hjärtan, var försoningen, biblisk församlingsordning, Andens dop och nådegåvor, Jesus tillkommelser och helbrägdagörelse till våra kroppar.”
Profetisk syn
”Vid ett tillfälle, då vi var samlade till bönemöte i kapellet, såg min hustru en syn. Hon såg hur det började att brinna i lokalen och hon riktigt hörde hur lågorna flammade och sprakade. Först trodde hon att det var naturlig eld och blev rädd. Då hon närmare såg efter fann hon att försmalingen var mangrant samlad och en stor skara var mitt inne i eldhärden och prisade och lovade Gud under stor fröjd och salighet. Då förstod hon att det var en syn. En del av medlemmarna höllo sig på utkanterna av eldhärden, men de sågo icke lyckliga ut utan voro både ängsliga och rädda i sin uppsyn. Vid dörren såg hon en del med mörk uppsyn som med vrede i blicken lämnade lokalen. Detta ägde rum en tid före det andliga genombrottet i församlingen, men hon såg personerna så tydligt att när väckelsen sedan kom kände hon igen de som voro saliga mitt inne i elden och de som stodo reserverade vid utkanterna ävensom de dystra och vreda som lämnade lokalen.”
Helande
”Den numera hemgångne brodern Jonas Nilsson från Bergsjö var mycket använd av Gud till sjukas helande. Han deltog i ett par dagars väckelsemöten i Hamsta då Gud var oss mycket nära med sin helige Ande. Då jag vid ett av dessa möten uppmanade de som önskade att bli behandlade enligt Guds ord för sina sjukdomar komma fram till första bänken, kom, bland andra, en 60 års man fram. Han var alldeles söndervärkt av reumatism och hade ryggen i rät vinkel. Det var med stor möda han kunde stappla fram till första bänken stödd på två käppar. Under den bönestund som följde blevo de sjuka smorda med olja i Jesu namn och vi lade händerna på dem och bådo till Gud för dem, varunder vi förnummo Guds kraft på ett mycket mäktigt sätt. När vi stego upp från bönemötet reste sig även vår broder, men nu rak och spänstig i ryggen prisande Gud att undret verkligen skett. I nästa ögonblick tog han båda käpparna i ena handen och frågade mig var vedlådan fanns. Jag var så oerhört gripen av att få uppleva Guds kraft så mäktigt ibland oss att jag icke förmådde säga honom det med ord utan pekade på vedlådan. Då gick han, med raska och spänstiga steg, som en yngling, och kastade käpparna där. Han arbetade sedan i flera år på sitt stora hemman och var frisk och stark till stor förundran för alla som kände honom.”
Här kan du läsa resten av dokumentet: ”Som jag minns det under tiden 1/3 1920 – 1/10 1924”.