Jag håller just nu på och studerar och predikar utifrån Titus brev och jag kan inte låta bli att minnas alla debatter jag tidigare hade med företrädare för MFS och andra liknande åsiktsorgan om Treenigheten och Jesu gudomlighet.
Paulus skriver ju bl.a. så här om församlingsledaren:
“Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna. Ty särskilt bland de omskurna finns det många orosstiftare, pratmakare och bedragare. Dem måste man tysta munnen på, för de vänder upp och ner på hela familjer genom att för egen vinning lära ut sådant som de inte borde.” (Tit 1:9–11)
Men han skriver också så här:
“Men undvik dåraktiga dispyter och frågor om släktregister och kiv och stridigheter om lagen. Sådana är skadliga och helt meningslösa. En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång, eftersom du vet att en sådan är på fel väg och syndar och har dömt sig själv.” (Tit 3:9–11)
Det som drev mig i debatterna var dels att jag ville stå upp för sanningen och visa de som förnekar Jesu gudom att Jesus visst är Gud. Men jag drevs också av oron över att kristna kanske började tro på vad dessa villolärare sa och därmed tappade den bibliska tron, så jag ville visa att Treenigheten visst i sanning är biblisk.
Men efterhand märkte jag att debatterna inte ledde någonstans och jag började ta till mig av Paulus ord till Titus: ”Undvik dåraktiga dispyter och frågor om släktregister och kiv och stridigheter om lagen.” Det ledde liksom ingenstans. Åtminstone inte vad jag märkte.
Jag anser att det är viktigt att stå upp för den sunda bibliska läran och vederlägga motståndarna, men samtidigt behöver man kanske undvika de värsta avarterna och de tydligaste villolärarna. Eller vad tycker du? Vart går gränsen för en sund teologisk debatt?
Det finns ju också många andra märkliga företeelser inom den kristna sfären; bl.a. överkarismatiska uttryck med kopplingar till New age, en tappad tro på Bibelns gudomliga inspiration, en förändrad syn på äktenskapet, osv, osv. När ska man som pastor reagera, debattera och stå upp för den sunda bibliska läran och när ska man ”undvika dåraktiga dispyter”?
Tills jag har kommit fram till det så tror jag nog att jag håller jag mig på min kant, försöker undervisa så bibliskt och sunt som jag kan här i min kyrka i Timrå, och lägger mig inte i de stora debatterna som pågår just nu i Sveriges kristenhet.