Jag läste ett intressant vittnesbörd från boken ”Helgelseförbundet 1887-1937” som jag vill dela med mig av! Det är missionärerna Hilda Fagerholm och Hilda Johanson som reser till Halland i mitten av 1800-talet för att försöka ”bryta ny mark”:
I en socken var en ny kyrka under uppförande, och en mängd arbetare från olika delar av landet voro sysselsatta vid bygget. Dessa hade en gemensam bostad i ett större hus, dit vi fingo komma för att samla dessa arbetare till andaktsstunder. Detta kom snart till vederbörande kyrkoherdes kännedom, och en afton, då vi voro samlade kring ordet, kom kyrkoherden in och påbjöd i myndig ton mötets upplösning samt förbjöd oss tala till de församlade.Vi bådo honom vänligt läsa något ur Bibeln, innan folket skildes, men han svarade barskt: ”De få höra Guds ord i kyrkan om söndagarna, och det är nog.” Han sade sig ha kommit dit för att rädda sina får från ulvarna, som trängt in bland hjorden.
Då reste sig en yngling bland hopen och sade: ”Här ha vi supit och spelat kort om kvällarna, men då har kyrkoherden inte kommit och stört oss.” I vredgad ton svarade kyrkoherden: ”Jag tror inte du blir bättre för att du hör på dem.” Yngligen reste sig ånyo och frågade, vänd till sina kamrater: ”Ska vi kasta ut honom?” Stämningen började bli pinsam, och det kunde lätt blivit obehagligt nog för kyrkoherden, om icke vi trätt emellan och lugnat folket. Kyrkoherden blev nu vänligare till sinnes och menade, att vi säkert skulle passa till lärarinnor eller också att gå ut till hedningarna. Emellertid vidhöll han, att i ett så upplyst land som vårt var vår verksamhet tämligen obehövlig. Vi lämnade platsen med blödande hjärtan och begåvo oss till en annan del av provinsen.
Va annorlunda det var förr i tiden när frikyrkliga missionerade i Sverige och mötte motstånd av Svenska kyrkans präster. Vi lever i en ny tid idag, en tid som återigen präglas av att vi behöver bryta ny mark, men Sverige ser väldigt annorlunda ut och det är nya utmaningar att ta tag i.