Thomas tvivlade mest, men gick längst
Thomas var den som tvivlade mest, men när han väl fick möta den uppståndne Jesus var han även den som gick längst för Jesus, eller snarare seglade längst för Jesus. Enligt traditionen så fanns det en judisk bosättning vid kusten i södra Indien dit aposteln Thomas seglade. Jesus hade ju befallt apostlarna att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, och geografiskt sett är alltså Thomas den apostel som gick längst med budskapet om Jesus. Thomas verkar inledningsvis ha lyckats bra med sin mission, en Raja döpte sig och många andra med honom. Dessvärre ledde detta till hat och svartsjuka från lokala Brahminer, som på grund av detta mördade Thomas med ett spjut. Än idag finns det dock ”Thomaskristna” i Sydindien som påstår att de är ättlingar till de första kristna som Thomas omvände.
Men hur började det hela? Jo, Thomas namn betyder ”tvilling” och han var en av de tolv som Jesus valde ut att bli apostlar (Mark 3:13-19). Efter denna händelse står det inte så överdrivet mycket om Thomas i resten av Nya Testamentet, men från det lilla vi vet så framgår några aspekter av Thomas:
Thomas var orädd
När Jesus beger sig till Judeen för att uppväcka Lasarus från de döda så verkar Thomas av någon anledning tro att Jesus kommer att dö snart. Detta avskräcker dock inte Thomas utan han tar hastigt och lustigt över rollen som lärjungarnas språkrör och säger ”Låt oss gå och dö med honom.” (John 11:16). Thomas vill alltså hellre dö tillsammans med Jesus än leva utan honom.
Thomas är upphov till ett av de kändaste citaten från Jesus
Man brukar ju säga att ”ingen fråga är en dum fråga” och ”om du aldrig frågar får du heller aldrig veta” och i detta fall ska vi nog alla vara tacksamma för att Thomas ställde en måhända onödig fråga, men om frågan inte hade blivit ställd så hade vi aldrig fått ett av de mest välkända citaten från Jesus: ““Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.” Thomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (John 14:4–6).
Tack vare Thomas fråga vet vi alltså att det bara finns en väg till Gud och den vägen är Jesus. Det går inte att komma till Gud på något annat sätt än genom Jesus. Hur god man än har varit så är det omöjligt att blidka Gud med sin egen rättfärdighet eller genom offer. Oavsett vilken religion man tillhör så är Jesus enda vägen till Fadern. Enda sättet att komma till Gud är genom att tro på Jesus.
Thomas tvivlade
Det som Thomas kanske är mest känd för är ju att han tvivlade på Jesus. Bakgrunden är att Jesus har dött, uppstått och visat sig för lärjungarna. Alla förutom Thomas. Medan övriga apostlar gömmer sig inne i ett hus, rädda för att bli gripna och möta samma öde som sin Mästare, så visar Thomas återigen prov på sin oräddhet; han verkar vara ute och promenera:
“Thomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med dem när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren.” Men han svarade dem: ”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.” Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!” Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.”” (John 20:24–29).
Tror ni att det var kvalfyllda dagar när Thomas under åtta dagar fick höra berättelser från människor som har mött den uppståndne Jesus samtidigt som han själv, en av de tolv apostlarna, inte kan tro på sina vänner? Dock tror jag att denna händelse har varit till väldigt stor hjälp för alla de som känner igen sig i att det är svårt att tro på något som man inte har sett. Det vi kan lära av Thomas är att han inte förnekade att hans vänner och medapostlar hade mött Jesus, men att han själv måste få möta Jesus för att kunna tro och därför väntade på Jesus. Thomas förkastade alltså inte de övrigas vittnesbörd, men han måste själv få en egen upplevelse av Jesus för att kunna tro. Det behöver alltså inte vara något fel med att vara en tvivlare, även om Jesus tillägger att ”saliga är de som tror, fastän de inte ser.”
Thomas bekände
När Thomas får se Jesus så utbrister han en av de vackraste bekännelserna vi har i Bibeln: ”Min Herre och min Gud!” Denna bekännelse har många likheter med Shema, Israels trosbekännelse: “Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.” (5 Mose 6:4). Thomas bekänner alltså att Jesus är både Herre och Gud! Från den störste tvivlaren kom den största bekännelsen.