Naya Baneshwor, så heter området där vi bor. Hittils har jag inte stött på en enda västerlänning här, något som jag uppskattar eftersom vissa delar av Kathmandu är väldigt turistiga. Om man går runt lite i krokarna häromkring så märker man rätt snabbt två saker som sticker ut: smuts och färg. Tråkigt nog så är floden helt full av sopor. Men kul nog så dekorerar de till och med sina lastbilar:
I lördags så var vi iväg på en Gudstjänst nära Patan:
I Nepal så sitter man ju på golvet istället för på stolar och jag har ingenting emot detta, åtminstone inte de första 15 minuterna. Dessvärre, för mina stackars bens skull, så höll mötet på i 3 timmar! Huga. Mötet var väldigt likt ett svenskt trosrörelse-möte. De sjöng bara två lovsånger under hela Gudstjänsten, men dessa sjöng de i 30 minuter! Även om de inte sjöng så där jättefint så kompenserade de det verkligen med inlevelse. De föll på knä, sträckte sina händer, talade i tungor och prisade Gud. Helt underbart om jag får säga det själv! Och ja, jag vet att Paulus varnar för att man inte oordnat ska tala i tungor (1 Kor 14:23), men jag har väldigt svårt att inte haka på i lovsången när jag ser den äkthet i tillbedjan som verkar finnas hos dessa underbara nepaleser. Det är ju underbart att be tillsammans.
Från vårat tak kan vi se ett antal bergstoppar:
Här är en fin kvällsbild som Kristin har tagit på kullarna som omger Kathmandu-dalen:
