Min kristna vandring tar sin början i Israel där mina relativt nykristna föräldrar träffades och blev ett par. De flyttade till Sverige, gifte sig och fick så småningom mig. Jag växte upp med en tro på Jesus men gick inte särskilt ofta till kyrkan. När jag var 11 år frågade mina föräldrar om jag ville döpa mig och eftersom min enkla och okomplicerade tro var att om man tror på Jesus så ska man döpa sig, så lät jag mig döpas i Filadelfia i Linköping. Under mina tonår levde jag som vilken annan svensk tonåring som helst. Att jag var kristen var nog inget som mina kompisar lade märke till speciellt mycket. Om någon frågade om jag trodde på Gud så svarade jag ja, men mycket mer än så pratade jag aldrig om min tro.
Allt förändrades dock när jag var 18 år och min storasyster Jessica kom hem från ett år i Israel. Jessica hade varit med om en omvändelse i Israel och ville nu att jag skulle hänga med henne till kyrkan. Mitt oerhört ärliga men ogenomtänkta svar var: “Jag tänker inte hänga med till kyrkan, jag är ju redan kristen!” Jessica fortsatte att tjata på mig och till slut gav jag med mig. Men inte nog med att hon ville att jag skulle hänga med till kyrkan, hon ville dessutom att jag skulle bli “bli döpt i den helige Ande”. Mitt svar blev: “Nej, jag vill inte bli som de där pingstvännerna som bara pratar om Jesus hela tiden!”
Under två veckor brottades jag jättemycket med den här frågan. Jag förstod att det var Gud som kallade på mig, men jag var inte säker på om jag ville svara ja på hans kallelse. Jag upplevde det som att Gud tog mig i kragen och drog mig till kyrkan och verkligen insisterade på att jag skulle dit. Jag förstod nästan direkt att Gud skulle vinna den här dragningskampen, men jag gjorde så gott jag kunde för att dra ut på det.
Efter dessa två veckor följde jag till slut med min storasyster till Johanneskyrkan i Linköping. Efter predikan gick jag fram för förbön och sa att jag ville bli andedöpt. Egentligen visste jag inte riktigt vad andedopet var för något men jag förstod att Gud ville detta. Den upplevelse jag fick är väldigt svår att beskriva med ord, men jag ska göra ett försök:
Det började med att han som bad för mig la sin hand på min axel och började be. Jag som vanligtvis aldrig gråter fick plötsligt kämpa för att hålla tårarna tillbaka samtidigt som min kropp började skaka och jag blev alldeles varm. Efter en stunds bön var det som om något inom mig öppnades likt en tulpan som blommar ut. Inom mig såg jag himmelens alla färger och jag blev alldeles lycklig!
Efter denna andliga upplevelse visste jag med all säkerhet att jag nu var andedöpt! Men det var inte bara en inre visshet, långsamt men säkert började dessutom mitt liv att förändras. Jag ville inte längre leva som en vanlig tonåring, jag slutade festa och började istället prata om Jesus med alla mina vänner och började gå till kyrkan. Allteftersom jag mognade i min nyåtervunna tro på Jesus så upplevde jag hur Gud formade mig. Gud lät mig se saker i mitt liv som var fel och utmanade mig att sluta med detta och istället göra nya saker som Gud ville.
Några månader efter mitt andedop följde jag med några vänner på en mindre missionsresa till Bosnien. På den resan fick jag en otroligt stark längtan efter att få jobba för Gud på heltid vilket ledde till att jag så småningom gick Bjärka-Säbys Bibelskola, jobbade som ungdomspastor i en pingstförsamling, läste teologi på Örebro Missionsskola och numera jobbar som pastor i Timrå Pingst.
Gud förändrade mitt liv på ett humoristiskt sätt: jag som inte ville gå till kyrkan blev så småningom anställd av kyrkan, jag som inte ville bli pingstvän blev så småningom pingstpastor!
Vandringen med Jesus fortsätter genom livet och jag ser fram emot många nya spännande år i Hans tjänst!
Läs fler Vittnesbörd.