Eftersom Mikael Tellbe understundom nämns i den stora och långa debatten om huruvida Jesus är Gud eller inte, så har jag ställt ett antal frågor till honom. Mikael Tellbe är lektor i NT vid Örebro Missionsskola och pastor i Filadelfia Örebro.
1. Fanns Jesus som en person innan han föddes som en människa?
Det finns ett flertal bibeltexter som tycks förutsätta någon form av preexistent förståelse av Jesus, t.ex. Joh 1:1, 18; 8:48–59; Kol 1:15–17; Fil 2:6–8.
2. Messianska Föreningen Shaloms Stefan Ketriel Blad citerar dig och säger att Titus 2:13 är den enda text ur Paulus skrifter som kan tolkas som att Jesus är Gud. Är det så?
Titus 2:13 är den enda texten där utsagan Jesus = Gud (theos) är explicit bland de paulinska texterna. Somliga menar att Paulus även här skiljer mellan Gud och Kristus och därför översätter med ”den store Guden och vår frälsare Jesus Kristus” (se not Bibel 2000), speciellt då denna distinktion görs i inledningen till brevet (1:3). Men grundtextens grammatiska konstruktion i 2:13 (med en artikel som bestämning för hela uttrycket ”vår store gud och frälsare Kristus Jesus”) talar för att Paulus här benämner Jesus Kristus för ”Gud och frälsare”.
Vid en första anblick ser det ut som om Paulus talar om Jesus som Gud även i Rom 9:5. Men då den grekiska texten saknar kommatering och punkter, kan texten även översättas enligt följande: ”… från dem kommer Kristus. Han som är över allting, Gud är välsignad i evighet, amen.” I denna översättning kan den andra halvan av Rom 9:5 ses som en självständig lovprisning till Gud, fadern (se t ex Åkessons övers, jfr not i Bibel 2000). Åsikterna går här isär bland bibelforskare; somliga låter det syfta på Kristus, andra på Gud. Det går att argumentera åt båda hållen, även om det normala hos Paulus – och självklart inom judendomen – tycks vara att lovprisningar är riktade till Gud: ”Den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen.” (Rom 16:26; jfr. Rom 11:33-36; 16:25-26; Ef 1:3; 3:20-21; Fil 2:11). Det skulle därför vara anmärkningsvärt om Paulus – som i Romarbrevet 9 riktar sig speciellt till judekristna och som annars är så noga med att skilja mellan Gud och Kristus – nu släpper denna distinktion och i uttryckliga ordalag talar om Jesus som Gud. Men det är också möjligt att han medvetet ger en öppning för en dubbel tolkning.
3. Finns det andra bibliska texter, förutom Paulus, som visar att Jesus är Gud?
Det är framför allt några Johannestexter som ger uttryck för detta, dvs. att ordet ”Gud” (theos) används om Jesus, Joh 1:1; 20:31. I Uppenbarelseboken blir Gud och Lammet föremål för samma tillbedjan (t ex 5:13; 7:19) och Jesus tituleras med samma titlar som Gud, fadern. Detta gäller inte minst den viktiga titeln ”den förste och den siste”, som utgör grunden för den judiska monoteismen (se speciellt Jes 44:6). I Uppenbarelsebokens inledning är det Gud, fadern, som tituleras på detta sätt, 1:8, medan i bokens avslutning blir det Jesus som tituleras på detta sätt, 22:13. Detta är ett tydligt uttryck på att författaren inkluderar Jesus i den monoteistiska bekännelsen av Gud.
4. Hävdade Jesus själv att han är Gud?
Man kan konstatera att det inte finns någon evangelietext där Jesus själv explicit säger ”Jag är Gud”. Anledningen till detta tror jag framför allt har att göra med hans judiska bakgrund. Paulus, liksom de tidiga kristna, var fostrade i sträng judisk monoteism och med övertygelsen om att det inte finns några andra gudar än Israels Gud och att det därför inte under några som helst omständigheter finns utrymme för tillbedjan av andra gudar än den ende sanne Guden.
Däremot finns det texter där Jesus ställer sig i en unik relation till Gud: lärjungarnas förhållande till Jesus blir analogt med människornas förhållande till Gud i Gamla testamentet (Luk 12:8-9; Matt 10:40; Mark 13:13, jfr. Jes 66:5). Jesus handlar i roller som i Gamla testamentet normalt tillföll Gud, t ex den som förlåter synd (Mark 2:5-6), den skyddande fågeln (Matt 23:37, jfr. Jes 31:5; Deut 32:11), den gode herden (Mark 6:30-44, jfr Ps 23; Hes 34), den som kuvar kaosmakterna (Mark 6:45-52; Job 9:8), brudgummen (Mark 2:18-20; jfr Hos 2), Jesu ord likställs med Guds ord (Matt 5:16-17; Mk 13:31, jfr. Jes 40:8), Människosonens ankomst likställs med ”Herrens dag” (Mark 13:24-27; jfr. Joel 2:11; 3:19-20), etc.
Slutsatsen av detta är att Jesus står i en speciell, unik relation till Gud som i någon mening också inbegriper anspråk på gudomlighet. Det är inte det samma som att explicit säga ”Jesus är Gud”, men steget är inte stort för att dra en sådan slutsats, vilket ju de tidiga kristna gjorde.
5. Varför var inte Jesus tydligare med att han är Gud?
I ett monoteistiskt samhälle var naturligtvis frågan mycket känslig. Hade det överhuvudtaget varit möjligt att säga ”Jag är Gud, universums skapare och upprätthållare, Israels befriare” i Jesu samtid och bli tagen på allvar? Utöver den stränga monoteistiska kontext Jesus tillhörde fanns det även en känslig politisk situation där gudomliga anspråk lätt kunde uppfattas som politiskt provokativa, inte minst mot bakgrund av de romerska kejsarnas maktanspråk.
6. Har Jesus alltid varit Gud eller blev han gudomliggjord vid något specifikt tillfälle?
Klassisk kristen tro har beskrivit Jesus som preexistent Gud. Nya testamentet kopplar inte hans gudomliggörande till något speciellt tillfälle. Även om somliga velat tolka Rom 1:4 i denna inriktning (”blev insatt som Guds son”), handlar inte denna vers om att Jesus inte var Guds son tidigare utan snarare om att uppståndelsen och upphöjelsen bekräftade hans sonskap.
7. Undervisade Paulus eller någon av de andra apostlarna om att Jesus är Gud?
Paulus kommer genom sin undervisning om ”Jesus är Herren” mycket nära en bekännelse av att Jesus är Gud. Paulus använder ofta begreppet ”Herren” när han citerar och förklara gammaltestamentliga texter. Han följer här Septuaginta (den grekiska översättningen av GT), där hebreiskans YHWH (”Jahwe”) motsvaras av grekiskans kyrios (”Herren”). Vid de flesta tillfällen låter han texter som handlar om ”Herren” i Gamla testamentet syfta på Jesus, inte minst reserverar han titeln i bestämd form till Jesus.
Ett tydligt exempel på hur Jesus identifieras med YHWH är Fil 2:9-11, där Paulus beskriver följderna av Jesu lydnad och utgivande: ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän ska böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.” Paulus anspelar här på Jes 45:23 (”För mig skall alla böja knä, alla ska svära mig trohet”). Att lägga märke till i Jesajatexten är att det är ”Herren” själv som talar (45:21, 24-25) och att den som talar gör tydliga monoteistiska anspråk: ”Jag är Gud, ingen annan finns” (45:22). När Paulus kopplar an till Jes 45:23 i Fil 2:10 innebär alltså detta att han inte enbart tillskriver Jesus Kristus namnet YHWH, ”Herren”, utan att Jesus Kristus identifieras med den ende sanne Guden. Samma sak upprepas i ett flertal texter: Paulus citerar från gammaltestamentliga textsammanhang som syftar på YHWH men tillämpar texten på Kristus (Rom 10:13 = Joel 2:32; Rom 14:11 = Jes 45:23; 1 Kor 1:31 = Jer 9:24; 1 Kor 2:16 = Jes 40:13; 1 Kor 10:22 = 5 Mos 32:16, 21; 1 Thess 3:13 = Sak 14:5, och 2 Thess 1:7-8 = Jes 66:15). Jesus Kristus identifieras här genomgående med ”Herren”, Gud.
Mot bakgrund av den judiska monoteismen, är detta mycket djärva utsagor som säkerligen uppfattades som grova hädelser av de flesta av Paulus samtida judar. Samtidigt blir detta Paulus speciella sätt att kunna säga ”Herren är vår Gud, Herren är en” (5 Mos 6:4) – att det finns bara en enda Gud – samtidigt som han bekänner sig till tron på Jesus som Gud. Han kombinerar detta på ett intressant sätt i 1 Kor 8:6: ”Vi har bara en Gud, fadern från vilket allt utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.” Parallellerna till den judiska trosbekännelsen (Shema) blir här tydliga. Men Paulus gör ett tydligt tillägg till Shema som tydligt skiljer honom från samtida judendom: bekännelsen av Jesus Kristus som Herren ryms inom ramen för den judiska monoteistiska trosbekännelsen.
I övriga NT finns det anspråk på gudomlighet i t.ex. Hebr 1:1–4 och 1 Joh 5:20.
8. Trodde de första kristna att Jesus var Gud?
De tidiga kristna gör mer explicita uttalanden och tolkningar av detta än Jesus själv. De läste Jesus i ljuset av påskens händelser och drar tydliga slutsatser av Jesu uppståndelse och upphöjelse, hans förhärligande och ”förherrligande”. Inte minst Johannestexterna vittnar om att de tidiga kristna började bekänna Jesus som ”Gud”.
9. Hur kommer det sig att kyrkan har byggt upp en trosbekännelse där det krävs att man ska tro att Jesus är Gud för att kunna bli frälst?
Detta är naturligtvis ett sätt att försöka göra en implicit kristologi i NT explicit. Kyrkan ville bli tydlig på vad man trodde och inte trodde, allt i ett försök att hålla samman kyrkan och exkludera det som uppfattades som avvikande heresier.
Paulus ser på bekännelsen ”Jesus är Herren” som en förutsättning för frälsningen (Rom 10:9; 1 Kor 12:3). Därmed är steget inte stort till att se bekännelsen ”Jesus är Gud” som en grund för den kristna tron.
10. Något ytterligare du vill tillägga?
Jag tror att det är viktigt att se att den teologi vi möter i NT stod i en mycket dynamisk utvecklingsprocess, i ett stadium långt tidigare än fornkyrkans mer utarbetade trinitaritetsteologi och kristologiska bekännelser. Därför är det viktigt att se den nytestamentliga kristologin som ”work in progress”; något håller på att formas som senare blommar ut och tydliggörs i fornkyrkans bekännelser.
Det är också viktigt att se att NT:s viktigaste kristologiska texter finns i brevsammanhang som har en tydlig församlingskontext. Kristologin har inte ett självändamål: den är inte främst till för att kittla vårt intellekt, utan för att utmana och fostra till ett liv i efterföljelse.